31 March, 2009

Världens tillstånd?

menin-road.jpg

menin-road-2.jpg

Två av samma – bilder från Flickr Commons. Fotograf Capt. F. Hurley, bilden tagen 1917 eller 1918. Klicka på den övre för mer information.

Jag har svårt att stå ut med vad jag kallar positivitetsfacsister, personer som på jobbmöten bara vill äta kakor och är ovilliga att diskutera problem, som säger ”det ordnar sig” och inte märker att det står någon där bak och ordnar det åt dem. Människor som ringer till tidningar och vill ha glada nyheter eller sådana som min väns mamma som när han konfronterade henne med missförhållandena i barndomen avfärdades med ”jag vill se positivt på livet”. Vi är skyldiga att försöka se världen så sanningsenligt som vi förmår och sedan agera utifrån det. Lidandet som äger rum på den här planeten är för jävligt. Det enda som vore värre är att ignorera det.

Inte för att DN-journalisten Anders Bolling är sådan. Idag recenserar jag hans bok ”Apokalypsen gosiga mörker” (jag vet – suverän titel) i Helsingborgs Dagblad. Han gör ett delvis intelligent försvar för att se glaset som halvfullt. Men är jag nöjd? Nä… 

Tyske filosofen Hegel menade att människans förnuft utvecklas genom en dialektisk process som rör sig uppåt mot den högsta sanningen. Så tror inte jag. Snarare rör sig allt (vilket allt egentligen?) i cirklar, uppgång och fall gäller även moral. Människor har en naturlig dragning mot det goda men också en lätthet för att handla fel, bli neurotiska, galna, lyssna på fel röster, anpassa sig för mycket, inte kunna tygla sin aggressivitet. Ursäkta – det där sista var besvärande generellt sagt.

Per Wirtén (en av mina favvo-skribenter) skriver om boken i DN

Fredrik Sjöberg skriver om boken i Svenska Dagbladet.

“Tro inte på journalisternas domedagsprofetior.” Artikel av Ander Bolling på Newsmill.

Kort intervju med Bolling på Dagens Nyheters webb-tv. “Stilig karl” som min moster skulle sagt.

Comment on this post: 7 COMMENTS

30 March, 2009

Solrosen av Axel Ebbe.

du-dod.jpg

var-ar-din-udd.jpg

Vilket av de här två perspektiven attraherar er mest – helt spontant?

Comment on this post: 18 COMMENTS

28 March, 2009

Pausbild

fran-ryssland.jpg

Comment on this post: 0 COMMENTS

26 March, 2009

Snygg men död

Vi bör alla vara precisa med ord men tillståndet runt mig når snart upp till att kunna benämnas kaos. Vidare hade jag fått för mig att det fanns en vecka till inom ramen för mars, en vecka bakom den här veckan innan den här månaden tog slut – jag bedrog mig.

Min farmor hette Snygg i efternamn, ett soldatnamn som då det gavs innebar Snygg i betydelsen ordentlig, anständig, passande, prydlig och inte de snyggingar vi tänker på nu. Eller gör vi det? Snygg var såvitt jag kan förstå det mest utmärkta av karaktärsdrag. Det insåg jag till fullo en gång för länge sedan då jag hörde ett program på P1 där en före detta sköterska på ett mentalsjukhus berättade om vården, eller vad man ska kalla det, under första halvan av 1900-talet. Ordet hon hela tiden använde om mentalpatienterna var att de var osnygga, som om det var deras problem. Psykisk sjukdom var osnygghet.

En konstig, ja rentav dum tanke hann nå hela vägen fram innan det slog mig vad det scenario jag gladdes åt skulle innebära. Jag fyllde i ett donationskort att ha i plånboken häromdagen. När min kropp nu kommer in till något sjukhus och det är lämpligt att börja plocka delar ur den så kommer de – läkarna – att hitta donationskortet och bli glada att någon varit förutseende och fyllt i ett. ”Det var snyggt gjort av henne, vilken ordningsam människa” tänkte jag att de skulle tänka. Framtidsbilden var mycket tillfredsställande innan jag insåg att jag skulle anses som ordentlig men också vara död.

Comment on this post: 5 COMMENTS

24 March, 2009

Året är 1957…

min-mamma-en-flicka.jpg

Året är 1957, min mor och fyra av hennes systrar kan ses dansa på fotografiet ovan.

Jag skrev om Sune Jonsson för Kvällsposten Kultur – publicerades förra veckan.

Det var bara det, move along…

Comment on this post: 6 COMMENTS

17 March, 2009

Tonårstes

tonaringar.jpg

Utmärkt övning för tonåringar.

Härom fredagskvällen låg jag på min löjligt ljuva fjortonårings säng medan hon lyssnade på dånande Håkan Hellström musik, sminkade sig och var på väg till gården. Jag försökte höja rösten över musiken så hon skulle höra mina inlindade förmaningar, förtäckta då hon av tradition gärna gör tvärtom på direkta uppmaningar. Nåja, det var utpräglade mamma-förmaningar, sådana som tonåringar är ivriga att ta del av (eller hur) av slaget: håll dig varm om njurarna, akta dig för farliga människor och alla typer av konstgjord berusning, andemeningen kunde sammanfattas ”stay out of trouble”.

Ja mamma, vad fint att du bryr dig och det har du rätt i – det ska jag tänka på, svarade hon inte, utan hon märkte nog knappt ens att jag kom med goda råd. Precis då slog det mig – det är inte dumma tonåringar är, de är bara inte intresserade av att undvika bekymmer utan tvärtom: de dras till svårigheter som rapsbaggar till gult. De flesta som kommer över 20 anser det vara ett självändamål – något värdefullt i sig – att undvika problem. Hamnar man i dem ändå, vilket man gör, så är det oftast av dåligt omdöme, destruktiva sidor i ens personlighet, felaktiga beslut eller kanske okontrollerbara omständigheter, men tonåringar låter sig inte skrämmas av tveksamma eller farliga situationer, de söker upp dem och hittar de inga skapar de några själv.

Något darwinistiskt? Ett utvecklingsstadium att passera?

Comment on this post: 14 COMMENTS

Comment on this post: 7 COMMENTS

15 March, 2009

Amerikanerna

fotograf-robert-frank.jpg

Public park – Ann Arbor, Michigan. Sida ur Robert Franks bok The Americans.

Idag publicerar Helsingborgs Dagblad en essä författad av mig om den amerikanske fotografen Robert Frank och nyutgivningen av hans bok ”The Americans”. Om ni alls ska läsa något jag skriver – läs när jag skriver om fotografi.

Till en början handlade essän om vem som har rätt till vilka historier och varför folk (vilka de nu är) upprörs av somliga berättelser. Många förfärades i samband med att ”The Americans” kom ut på 1950-talet. Tyvärr fick jag inte det upplägget att fungera, det blev fluffigt och långsökt och i stället beslöt jag att låta essän utgå helt från Frank och ”The Americans”.

Ur texten lyfte jag bland annat den första delen och även bitar där jag jämförde Frank med fotografen Walker Evans. Här under kan ni läsa det där första stycket som jag tog bort, det kan kännas lösryckt – det är det ju också.

☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀

Rösten går upp i falsett: ”Du kunde väl fotat grillen, den är specialmurad av en tysk hantverkare och alldeles ny”. Vi möts på Centralesplanaden utanför Örnsköldsviks Allehandas redaktion där jag har ett sommarvikariat som fotograf och det är i den befattningen jag blir utskälld. Solen steker, det är mitten av juli och kvinnan har åkt flera mil för att delge sin åsikt. Dagen innan har Örnsköldsviks Allehanda publicerat en artikel om hur fulla ungdomar härjat intill en semesterby belägen vid en sjö – en stuga och en båt har råkat illa ut. Kvinnan ogillar att händelsen rapporterats, hon har ekonomiska intressen i platsen och menar att förstörelsen är en bagatell. Bilden till artikeln visar upp en söndrig båt och ordet ”KUK” ristat med kol på en vägg strax bakom, kvinnan och några andra personer svävar i oskärpa långt bak i bilden. Jag försvarar bild och artikel, men trots hennes trubbiga argument och att publiceringen i detta fall torde innebära små skador för enskilda så prickar hon in en besvärande frågeställning i kommentaren; ”Får inte jag bestämma när det påverkar mig?”

Fotograf Anders Petersen har sagt att visst lämnar han ut de han avbildar, men han blottar sig själv än mer. ”Jag lämnar också ut mig själv” är ursäkten für alle, nyttjad av Maja Lundgren när ”Myggor och tigrar” gavs ut och av Lars Norén då hans dagbok publicerades. Jag tycker det är hycklande och snålt att inte erkänna maktförhållandet, även om det är tillfälligt, mellan den beskrivna och den beskrivande. Det hederligaste en fotograf eller skribent kan göra är att vara varse de stråk av exploatering som finns i alla känsliga berättelser, oavsett om man själv är en del av berättelsen, för det är ju människors ömtålighet som engagerar. Fotografer dras till kaos – först när människor inte har något kvar att förlora ger de frivilligt upp sin historia, sin bild och sin integritet. Nästan samtliga vinnande bildserier och bilder i ”World Press Photo Award” i år är tagna vid naturkatastrofer eller krig. Dessa redogörelser har högst status, får flest pris och det är nog riktigt för de innehåller angelägna människoöden.

Skildringar ska inte tillrättaläggas. Olika tiders rådande dekorum – att skildra det passande på ett passande sätt – har hindrat mångfald och sanning. Men att fotografera någon är att objektifiera någon, bråkdelen av en sekund är sällan nyanserad och bilden påverkar den avbildade. Vilken hänsyn krävs, vem har rätt till vilka berättelser och till vilket pris ska berättaren vara lojal mot sin historia?

Comment on this post: 4 COMMENTS

13 March, 2009

Varvsberget

nad.jpg

Vi bara for, min sambo och jag, tillsammans med våra döttrar, de var små, vår son ännu inte född. Från Malmö åkte vi, sov i Stockholm hos Patriks bror i ett högt hus, startade tidigt, bar varligt de sovande döttrarna ut i bilen för att åka och bosätta oss i en okänd stad där det inte fanns en enda person vi kände.

Redan på förmiddagen nådde vi Härnösand, längs Höga kusten färdades vi vidare mot Docksta. Det var i början av augusti, dimma steg från bergen och ljuset var sådär milt som jag sedan lärde mig att det blir mot slutet av sommaren efter att midsommarens vita ton har övergått i en ljust blåbeige nyans. Vår skruttiga bil åkte mellan berg och jag erfor överraskande en mäktig behärskande förnimmelse av frid och trygghet. ”Allt kommer att bli bättre” tänkte jag – och det blev det.

Dagen efter tog jag den här bilden. Vi gick på ett vilset vis hela vägen upp på Varsberget, köpte glass, vår stora flicka ville sitta i skuggan – som alltid, vår lilla flicka ville sitta i solen –  som alltid. Luften var varm, en perfekt avvägd bris cirkulerade bland de få människorna på serveringen och vi utbrast flera gånger ”vad här är vackert”. Glassen tog slut och jag bad flickorna sätta sig med utsikten i bakgrunden.

Mycket sällan men någon gång träffar jag människor som inte vet något om svaghet, som aldrig hamnat i en kontext som likt kvicksand drar dig neråt ju mer du kämpar. Människor som föraktar de som misslyckas och har det svårt. Dessa personer känner inte till de avgrunder som kan öppnas inom och nedanför en människa, vid de tillfällena, då jag träffar en sådan person är jag glad över allt som hänt mig.

Comment on this post: 9 COMMENTS

12 March, 2009

Samtidigt i Klippan

jag-tjuvlyssnade.jpg

Herren till höger hade samma favoritkonstnär som jag. Folk vill alltid, eller nästan alltid, tala om konst men aldrig, eller nästan aldrig, bli citerade med namn i tidningen när de talar om konst.

svenskt-smastads-utseende.jpg

Jag minns inte vem som sagt det, ett känt citat som innebär att människans blick alltid söker skönhet. Finns det inget vackert tillgängligt så skapar vi skönhet ur det fula. Då syftar jag inte på utställningen med Skörpinge kollektivverkstad som jag skrev om för Helsingborgs Dagblad för ett tag sedan – utan på Klippan Centrum en regntung februaridag.

Comment on this post: 7 COMMENTS

9 March, 2009

Solrosen

brinn.jpg

Solrosen av Axel Ebbe – avtäckt år 1911, samma år som min mormor föddes – mormor lever ännu.

Nyss upptäckte jag att Jenny Morelli nominerat mig till Deepeditions Bakvända Bloggpris. Jag blev överraskad och stolt. Morellis nominering lyder: För att X [jag alltså] bloggar frekvent, publicerar fantastiska bilder,  intressanta texter om olika fenomen som hon tänker på och hon länkar generöst till andra sajter. Hon bjuder på både sitt yrkesliv och sitt vardagsliv -men i precis lagom dos. Jag har aldrig träffat henne men känner mig mindre ensam när jag läser henne. En bra blogg är som en låtsaskompis!

Vad kan jag säga mer än: Tack – nu är jag glad!

Jag har varit besatt av Malmös och andra städers statyer så länge att om jag förlorar mina uppdrag kan jag börja ägna mig åt staty-guidningar.

Det finns roliga historier om skulptören Axel Ebbe men de får anstå till en annan gång. Nu måste jag ägna mig åt lönearbete annars blir guidningarna verklighet snabbare än någon hinner säga ‘deadline’.

Comment on this post: 4 COMMENTS

7 March, 2009

Svenska feminister

svenska-feminister.jpg

Helsingborgs Dagblad publicerade förra helgen min recension av Anna Lundbergs avhandling Allt annat än allvar: Den komiska kvinnliga grotesken i svensk samtida skrattkultur. Vid något tillfälle under arbetet googlade jag på svenska feminister. En populär grupp – NOT! Jag tror terrorister har bättre nätpress. Jag klickar upp några rubriker och får läsa om svensk statsfeminism. Konspirationsteorier, fnyser jag, lika de en före detta arbetskamrat närde. Hon trodde att män på vår arbetsplats samlades i små grupper om nätterna för att dra upp planer som saboterade för kvinnor. Svensk statsfeminism-konspirations-teorierna gör gällande att feminism råder och upprätthålls av politiker som av olika anledningar förtrycker män.

Kanske är jag arrogant i mitt avfärdande? Så jag frågar en av manligt kön tillgänglig person som står i hallen och gräver efter något i byrån, han är visst på väg ut.
-    Känner du dig förtryckt av svensk statsfeminism?
-    Vad är svensk statsfeminism?
Jag förklarar, rätt dåligt förmodligen.
-    Ja det gör jag, säger han, de har till exempel tagit mina vantar.
-    Va, säger jag, vår sons vantar är också borta, så fräckt!
Nä, så sa vi inte, inte någon av oss och det här enda tillgängliga intervjuobjektet begrep inte vad jag pratade om men han är ändå ett alltför klent statistiskt underlag.

Antagligen är det fegt men jag kringgår ord som feminism, genus, patriarkat i mina texter för att många har förutfattade antaganden om dem. Strategin är i stället att försöka gripbart beskriva det som skett eller det som är i andra ord.

Upplever du att den här texten är diffus så är vi två.

Comment on this post: 0 COMMENTS

6 March, 2009

Fru Lotass

lotta_lotass02.jpg

Bild från Nordens organisation. Fotograf Cato Lein.

Valet av Lotta Lotass till Svenska Akademins stol nummer 1 är, om ni frågar mig, ett super-duper-förstklassigt sådant och som min dotter skulle sagt ett in-struts-essant val.

Inte enbart för att hon har det näst coolaste efternamnet i Sverige, det coolaste är Natt och Dag men den släkten var såvitt jag förstår ändå inte aktuell för akademin.

Björn Wiman och Åsa Beckman gnölar lite men Malte P är nöjd. På någon obegriplig grund känner jag mig själv så upprymd att jag nog suggererat mig till att tro att det kommer att få en konkret inverkan på mitt liv eller att någon allmän världsförbättring ska ta plats.

Inte vet jag hur de tänker när de plockar någon, Wiman och Beckman nämner andra namn. Visst, vid varje tillfälle måste det finnas en hoper meriterade – får vi hoppas. Att skriva väl och vara en begåvad författare är nog bra, men lika viktigt är väl att vara en god läsare? Lotass har en svampmässighet – en suga-åt-sig-förmåga, ett omkringintresse och ett fullkomligt klart gehör för urval och formulering.

Ni som kallar henne vanlig, har ni läst Redwood, Lotass senaste alster som publiceras på nätet – det är synnerligen särskilt och tyder liksom mycket annat på en bildad fru med snille och smak.

≈ ∗ * ‡ ♡ ‡ * ∗ ≈

Comment on this post: 11 COMMENTS

5 March, 2009

Tack ska ni ha!

en-gang-var-jag-har.jpg

I natt drömde jag att jag åter var här, utanför biblioteket i Örnsköldsvik. Stället har gjorts mystiskt eftersom jag ofta återkommer till det i mina drömmer. Så är det med vissa platser från olika tider i mitt liv.

Har ni också det, ställen ni gång på gång återvänder till i drömmen?

Jag stod och grämde mig framför Tempos dyra och dåliga grönsaker häromdagen och då slog det mig att jag aldrig tackat. Den här bloggen har över 3000 unika läsare per månad och siffran stiger. Statistiken tyder vidare på att besökarna är inne tillräckligt länge för att läsa texterna. 3000 är säkert inte så mycket för många av er och min blogg kommer aldrig att bli ”stor” eller ens uppdaterad så ofta som vore bra. Dock har framgången varit större än jag trott vilket gör mig glad och tacksam.

Så tack!

Comment on this post: 8 COMMENTS

Comment on this post: 5 COMMENTS

    Archive