4 August, 2012

… on a child.

När ska sådan här studiorekvisita bli modern igen - jag längtar

När makarna Silverstein efter tre månader snart läst klart en mening kom hus-fotografen för att föreviga tillfället.

Ibland önskar jag att jag levde på den tid då extremt långa meningar var tillåtna, också känd som 1800-talet, också känd som kommats storhetstid, då författare och andra som kunde skriva framställde meningar som löpte kilometervis, meningar som slingrade sig runt vårt klot och bara fortsatte och fortsatte och meandrade sig med adverbialbisatser, objektbisatser och attributbisatser innan punkten till sist kunde tolereras sätta stopp för det nästan evighetslånga ordkalaset. Ja, precis så var det! Och folk läste gärna de där meningarna, för på 1800-talet fanns ingen teve och fragmentiseringen hade ännu inte kommit för att döda oss.

Vilka nutida författare känner ni till som skriver långa meningar? Tipsa gärna. Inte poesi, det gills inte. (Jag menar inte de som skriver långa meningar alltid, utan vilka har faiblesse för längre meningar?) I samband med Albumarbetet där Lotta Lotass bidrar med en essä, märkte jag att hon mer än andra använder inskjutna bisatser på ett både slingrigt men klart vis. Tänk på det sedan, när ni läser Album, som snart kommer ut.

Min egen totalt ovetenskapliga, hemmasnickrade teori är att på 1800-talet var alla som kunde läsa goda läsare eftersom det i huvudsak ännu var hög hatt och korsett-klassen som ägnade sig åt slikt slappt beteende. De hade tid att göra det och tålde därför långa meningar. Det ligger i sakens natur att språket och skrivandet anpassas till de läsare som finns.

När jag berättar för mina barn om när jag var liten säger jag: ”allt var bara tyst” och beskriver en värld av mörker, skog och miljonprogram, lite som en tv-teaterföreställning från 70-talet, där en märklig tysthet råder mellan människorna. Det enda program som fanns på radion var ett som hette ”Skivor till kaffet” berättar jag och det sändes från dödens väntrum. Er mamma formades av dessa år då allt var stilla, säger jag, teve började till kvällen, ingen data, inga bilar, bara den där stora båten vi kallade Arken som vi åkte i den gången det regnade så mycket.

Men ärligt, visst var det tystare, visst fanns en känsla av stillhet? För vi var ouppkopplade. Och en människa kunde helt försvinna, inte som nu när ens ex finns sorterade i en särskild lista på Twitter. (Jag skojar.)

Allt detta ska leda till något, nämligen inledningsfraser i böcker. I den världen, det tysta, fick man gå till bibblan och just jag var fixerad vid böckers inledningar. Jag lånade miljoner böcker och satt sedan mitt i högen och läste endast den första meningen, som om det var kvantitet jag ville åt och inte kvalitet.

Här har The Guardian listat brittiska språkets bästa öppningsfraser. Men jag är inte nöjd. De måste mena de mest välkända och betydelsefulla böckernas inledningar – om de bara gått på genialitet borde väl någon dark horse finnas med? Det måste finna andra bättre, förbisedda. Å andra sidan vill jag mena att Selma Lagerlöf är svensk mästare i inledningar och kanske gör jag samma misstag som The Guardian och blandar ihop Lagerlöfs enorma betydelse och välkända förstameningar med skicklighet.

Nicolas Lezard skriver om en bok av Ali Smith att han älskade boken efter enbart första meningen: ”So I hurled a copy of The Da Vinci Code across the room in disgust before I’d even finished the first sentence; and I clasped this book to my bosom also before I’d even finished the first sentence. The opening words are: “The fact is, imagine a man …” I loved that glaring disjunction, that violent yoking together of fact and imagination, seemingly artless, casually knowing. This is a writer who has inhaled the masters of what was once called the avant garde in a way that writers from Britain rarely do.”

“The fact is, imagine a man …” är en lysande inledning, en så tydlig röst, rösten av någon i vars sällskap man vill vistas.

Och nu till saken. Nyss började jag läsa The turn of the screw, Henry James utmärkta spöknovell som, i filmatiserad variant, skrämde livet ur mig när jag var liten. Länge vågade jag inte se mot ett fönster på natten. Den börjar:

”The story had held us, round the fire, sufficiently breathless, but except the obvious remark that it was gruesome, as, on christmas Eve in an old house, a strange tale should essentially be, I rememeber no comment uttered till somebody happened to say that it was the only case he had met in which such a visitation had fallen on a child.

… ”on a child”, det är så bra.

Comment on this post: 12 COMMENTS

29 April, 2012

En gardin som ger vika

14.42.31

14.43.12

14.45.31

Studenter och en och annan lärare på Högskolan för fotografi.

Det är värsta underbara dagen utanför, ljus och blåsig, och trädet utanför mitt fönster håller på att slå ut. Jag har varit i Göteborg och opponerat på kandidateleverna. De var mycket begåvade ska ni veta. Min uppgift i livet tycks vara att kritisera det andra gör. Nåja, det är i sin ordning. Och jag har varit på min kompis Hans 50-årsfest och det var superroligt – det fanns inget att kritisera.

Vänta nu, jag ångrar mig om det där första jag skrev, det är inte underbart att det blåser utan dåligt. Jag gör mig alltid planer på att fotografera blommande träd men hinner aldrig, ty blommorna försvinner så snabbt och ännu snabbare om det ska vårstorma! Går inte den här tiden oförskämt snabbt? Träden blommar, jag fyller år och sen är det skolavslutning.

På tåget från och till Göteborg läste jag en novellsamling av Frances Bellerby. Hon föddes 1899 och dog 1975, och det finns en särskild tragisk händelse i hennes liv. Hon var en ovanligt sportig person som njöt av att ägna sig åt idrott och friluftsliv men när hon och hennes man tramsade runt på klippor och hon skulle hoppa upp i hans famn (eller nåt) så snubblade hon, föll och skadade ryggen illa. Detta var precis efter hon fyllt trettio år och innebar att hon fick leva med smärta och dålig rörelseförmåga resten av livet. :(

En av hennes noveller, ”Soft and fair”, inleds: ”Time is, perhaps, little more than a flimsy curtain, which under the least pressure of intensity gives way.”

Comment on this post: 3 COMMENTS

31 December, 2010

To infinity, and beyond!

man har inte roligare än man gör sig

Förberedelserna för festen är i full gång. Viveka envisas med att göra hattar till alla.

Nyårskönikan är bortrationaliserad, eller den har visst aldrig funnits. I stället, för att inte verka snål, postar jag länkar till tre bloggade texter och tre artikeltexter som jag själv är särskilt förtjust i.

TRE ARTIKLAR

1) VEM VISAR BARNET VAD DET ÄR?

I den fjärde av Duinoelegierna skriver poeten Rainer Maria Rilke ”Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen… ” Det skulle väl vara vi det, föräldrar och andra vuxna. Men om våra instrument är dåligt kalibrerade? Om visaren pekar på god karaktär när motsatsen är sann, om vi i verktygen införlivat vårt förakt för svaghet och vår nedlåtande attityd mot offer.

2) MED STRÅLANDE PANNA – Om ett fotografi av Robert Frank

Fotografiet är ingen pietà, ingen bild av Maria där hon sörjer Jesus. Men Mary Frank, vars hand vilar om lille Pablos nacke, kommer att sörja sonen som ska dö. Vilket han gör år 1994 på en psykiatrisk klinik i Pennsylvania, efter ett liv som han till stor del tillbringat nerdrogad på institutioner.

3) IN VALAFFISCHEN VERITAS

Känslan av att du är det sista desperata fem-i-tre-ragget på krogen är aldrig så stor som nu när valaffischerna klistrats upp och sanningens minut är nära. De sista drinkarna är urdruckna, tiden då partierna hade tid att i sakta mak imponera för att få med sig någon hem är svunnen, nu är det hårdragg och det blir lätt sliskigt när politikerna presenterar ”bilden av sig själva”.

TRE BLOGGINLÄGG

1) NU TAR MOLNEN MARK

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia. Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt.

2) MANNEN FRÅN FORES

Människors oförmåga att förstå och fallenhet för att tolka något till det man vill ska gälla förvånar mig sällan. Jag är människa själv och därför bekant med beteendet. Sammanhang, omgivande personer, erfarenhet, uppfostran och framförallt lojaliteter mot större och mindre mål, inte minst då pengar, suger handlingar och åsikter ur oss.

3) NOVELL – SEPTEMBER (Jag skrev den när jag var 18.)

Ralph – jag betraktade honom oblygt, värderade hans beståndsdelar och kände lust att tränga in i honom, klassificera honom. Kafeterian var nästan tom, det var sent och skymningens färger brottade ner dagens. Han la det ena benet över det andra och en glipa bildades mellan byxorna och den vita strumpan – det stang till i mig när hans hud skymtade, gyllenbrun med en söt matta av många små vita lena hår så som svenska män ofta har, jag hade velat föra tummen över. Blodet flödade till mitt underliv och just då lutade han sig mot mig, hans hand var nära min.

Tack för det här året sötnosar! Vi ses på andra sidan.

Er för evigt.

Jenny Maria

Comment on this post: 5 COMMENTS

2 April, 2010

Novell

höst

Angående

OM HUR HAN PASSERADE I SEPTEMBER

Under mina tonår var världen blek och darrande och vid gud erfor jag det som om hela världens varande konstruerades i takt med mina egna steg och kanske var det så, för rummets öde är att finnas jämte en människa, väl?

Varje rörelse jag utfört har varit betingad av flykt, varje förflyttning har varit i rymningens tjänst. Vintern år 1989 skulle jag fylla 17 men det var ännu höst och jag ännu 16 den dagen jag åkte tåg från Malmö centralstation, tog färjan mellan Hoek van Holland och Harwich och följande dag steg av vid Victoria Station i London bärandes en vit, sliten resväska i högerhanden – det var varmt och svettdroppar trängde fram på min överläpp.

Ingen idé är så uppenbart absurd att den är omöjlig att inplantera i ett mänskligt psyke. Inte om den till exempel före tio års ålder nöts in genom att ständigt upprepas i en ton av värdigt allvar. Skulle jag listat orsaker till flykt skulle nyss nämnda omständighet toppa den listan. För jag har cellskräck och min avsikt har alltid varit den att ta makten över rörelsen, över rörelse åt båda hållen – den jag avger och den som når mig. Så jag kom till London, köpte en tidning, ringde ett nummer, hyrde 15 dystra kvadratmeter av en snuskig värd och tog ett illa betalt jobb som servitris på en rysk restaurang vid namn Borshtch n’ Tears.

Min intuition var oduglig, mitt omdöme ännu värre, båda gjorde tjänst mot mig. Jag visste det men inget annat sätt att leva hade anmält sig. Tillvaron var flimrande, fragmentiserad och märkliggjord av upplevelsen att endast jag och de som kom inom synhåll för mig fanns. Vi var de enda. På kvällarna serverade jag gulasch, chicken Kiev och blinier med smetana, på nätterna tillhandhöll jag 100 olika sorters vodka till män vars händer föreföll vara överallt. Men under dagarna promenerade jag omkring i septembers särskilda ljus. Nedanför röda, gula och bärnstensfärgade löv rörde jag mig i ett mönster där jag instinktivt drogs till stadens publika byggnader. Spontant sökte jag en hemtrevlig plats och känslan av trygghet, en verksamhet jag ägnat mig åt så långt tillbaka mitt minne sträcker sig. Ett förtvivlat, löjeväckande och sorgset sisyfosarbete.

Likt en fyllehund har jag alltid vacklat mellan ytterligheter av svaghet och styrka. Talangen att befinna sig i mitten av skalan har jag inte – antingen är jag av helvetisk svaghet, en person så kraftlös och klen att jag borde självdött eller upplösts eller så är jag av helvetisk styrka, en mäktig, Nietzscheansk übermensch – ointaglig och fullkomlig med världen som en precis lagom stor boll i handen.

Konstigt? Motsatser trivs bra ihop, närs av varandra – se bara på kärlek och hat. Auktoritet är tillfällig, i den stund du når botten och inget har att förlora är du i den mest väldefinierade maktposition som förekommer bland människor på planeten Tellus. Svaghet och styrka är till sin natur sådana att de vid varje givet ögonblick kan dallra till, byta plats och sedan för evigt växla fram och tillbaka – berörda personer ibland aningslösa om vad som är vilket. Förvirrat? Vissa tankar förmår jag bara följa helt tyst.

Wittgenstein inleder sin bok Tractatus Logico-Philosophicus med anmärkningen att somligt måste man tänkt själv för att förstå. Tankar som arbetar sig ut skiljer sig från sådana som arbetar sig in, eller? Min uppfattning är att det naturliga urvalet gynnat människoexemplar så beskaffade att de klarar att fokusera enkelspårigt, de som kan hålla ögonen på en inriktning i taget – för sinnena belönar målstyrdhet. Så under strövtågen i staden inrättade jag en bestämmelseort, för den delen av hjärnan som sköter framåtsträvandet kan inte avgöra om ett sådant är verkligt eller konstruerat, väl? Varje morgon, efter att ha stigit upp ur de pappersliknande lakanen, klätt mig i någon av de två uppsättningar kläder jag hade och druckit pulverkaffe utrört i varmvatten tog jag sikte på The National Gallery vid Trafalgar Square som vore jag anställd där.

Vissa dagar hittade jag inte dit. Den rätta vägen genom stadslandskapet flydde undan och var likt huset i Narnia med den hemliga garderoben, som om det fanns en passage, en väg, och endast om stunden och sinnet var det rätta släpptes jag igenom. Vid minsta känning av vilsenhet kan jag gripas av besinningslös rädsla, ett tillstånd som gör mig än oförmögen till orientering. Mamma lämnade tidvis mig på platser okända för mig och hämtade mig sedan aldrig, så jag utvecklade inte något förtroende då det gällde att nå fram, nå hit, nå dit – nå hem.

Tilltro är för mig en främling och min tes är den att efter barndomen får ingen någon andra chans att bli intim med den känslan, även om intellektuell kompensering kan förekomma och gör det i mitt fall, tror jag. Att fråga efter vägen lät sig inte göras, det var otänkbart då befrielsen finns i isolering och undvikande av de andra – alla de andra.

*

Senator Quintianus skar av Sankta Agathas bröst då hon vägrade ligga med honom, men det var inte endast därför jag fastnade för Portrait of a Lady with the Attributes of Saint Agatha, det var den dovt skogsgröna tonen i hennes dräkt, sammetens skimmer och högerhandens gest. På ett besynnerligt men specifikt sätt för Agatha undan klädselns slöja och ger samtidigt ett tecken med handen. Min slutsats är att gudomlighet bor i dylika små, fina gester.

Inträdet är fritt på The National Gallery och där finns en lugnande, underbar ljusblågråhet som fyller rummen. Jag blev förtjust i de svarta sofforna av skinn med sittplatser åt båda hållen. Timmar tillbringade jag där i ett kontemplativt och granskande tillstånd. Snart ansåg jag mig mindre som besökare än övriga turister. Med det svarta skinnet under skinkorna och den vita, kyrklika takhöjden spänd ovan huvudet förundrades jag över människan och avkunnade tyst min dom över de exemplar som råkat hamna inför mig. Nog är det rörande att se hur ivrigt vår art prioriterar lycka. Lystet sträcker människan fram sin smala nacke mot bödeln, entusiastiskt rusar folk mot den sinnessjukdom som kallas kärlek. Sanning betyder något för mig och jag vet att vi begåvas med livet för att bemästra det – inte för att glädja oss åt det.

Som barn hade jag en handdocka som hette Louise, ett gult obestämbart djur med stora luddiga öron. Louise sov hos mig och var mig så kär. Monsieur De Norvins var polischef i Rom på 1700-talet. Hans blick är uppseendeväckande modern på det porträtt som Jean Auguste Dominique Ingres målade av honom. Monsieur De Norvins mäter varje betraktare med blicken, han vinner den kampen och bevarar sin myndighet in i döden. Längst ner till vänster i kanten av målningen, framför en röd sidengardin, finns en byst av Athena. Monsieur de Norvins är avbildad tillsammans med en stenbild av denna gudinna. Jag skulle valt att förevigas med Louise, men det går inte för jag klippte sönder henne vid något tillfälle i tredje klass då en flicka sagt att hon var det fulaste gosedjur som fanns.

Vid tavlan av Monsieur de Norvins sammanföll ljus från tre fönster och illuminerade platsen på ett egendomligt och lockande vis. Samma fenomen upprepades vid Sankt Agathas plats och även om jag rörde mig över galleriets alla ytor så var det vid dessa platser jag dröjde. Jag kom att se på dem som mina.

Första gången jag la märke till honom var när han stod i tankar framför en målning föreställande en jesuitmunk som med vänsterhanden förtvivlat kramade en dödsskalle. En andra gång såg jag honom intill entrén vid stället med vykort och det fanns ett tredje tillfälle – hos Monsieur De Norvins. Från ett avstånd såg jag hur hans blonda hår ljussattes likt en vit eld och en motljuslinje tillät sig löpa längs hans skarpa profil och beiga rock – det skulle bli där han kom att tilltala mig.

*

Inte någon gillar de sårbara, de utan egen kontroll som inte förmår skydda sig utan sprider personlig information som vore det gödsel på en åker. Inom det här området är jag kännare; förakt är en angelägenhet för tankeförmågan medan hatet vistas i hjärtat och det är inget jag tror, jag vet det.

Hans utseende – strax skulle jag få reda på att hans namn var Ralph – förde tankarna till en ideligen återvändande dröm med skarpa sexuella övertoner som utspelade sig i en framtidsvärld; huvudpersonerna var en Atlet och dennes Tränare. Ralph påminde om Tränaren. Atletens kropp höll på att kollapsa till följd av den påfrestande sport hon utövade och var framstående inom. Tränarens arbetsuppgift var i denna stund att få ut Atleten på banan igen men han älskade och begärde henne och visste att hennes fysiska status var så eländig att ännu en match skulle kosta henne livet. Drömscenen äger rum i en mörk källare med plåtskåp runt väggarna. Atleten sitter på en enkel brits med ryggen mot Tränaren. Oförmodat nås Atleten av vad som tycks henne vara en sommarbris genom en spetsgardin från ett öppet fönster, hon sänker huvudet och en ödesdiger erotisk spänning pulserar i rummet när hon känner hur Tränaren lägger sin högra hand på hennes vänstra skuldra. Då vaknar jag alltid.

Ralph satt nära då han först talade med mig, värmen från hans andedräkt kändes mot nacken där mitt hårfäste rann ut i små mörka fjun. Att han vågar! tänkte jag innan jag vände mig om och såg honom helt nära.

Blott första gången du sammanförs med ett ansikte tar du in dess fulla beskaffenhet. Livet är en sång där verser av klagan och outtalad melankoli blandas med hastiga stråk av eufori. Bered dig människa på din korta storhetstid – strax ska du bli mull. Hur mycket är en mild, skuggig indiansommar värd? Klanglösa färger utmanade i en bråkdels tid sanningsgränsen. Rum, färg, ljus och de andras ansikten upplöstes – vilsegjorda utan kategori irrade de genom ljusblåheten, genom bleka skikt. Han var silkeslen och attraktiv.

”Treat a work of art like a Queen and let it speak to you first, my mother used to say.”

Hans arm, nära min rygg medan jag riktade blicken beslutsamt bort från honom. Mina ögon sökte fönstret till vänster om Monsieur De Norvins stolta person. Avsikten var att ignorera. Talar han tre gånger och i samtliga dessa fall framför något av vikt, då ska jag svara – om ens då. Sådan var planen men den gick om intet när han drog in andan och sa liksom rätt ut i rummet; “Every one of our sorrows springs out of relations with other people.”

Självkontrollen svek, impulsivt log jag mot honom och lät ett bekräftande ljud komma över mina läppar. Han log tillbaka. “Everybody has the limits of the world befuddled with the limits of there own vision. … my mother used to say that too.”

En förtjusande man, intrycket fyllde mig med ett djupt obehag, inte för att mannen var intagande utan för effekten det hade på mig – en ovälkommen försvagning. Två fraser, sedan hade jag svikit mitt löfte till mig själv, svarat honom och nu satt jag där och log som vore jag en charmbar, ogenomtänkt varelse. Balans behövde återupprättas, min position återtas, så när han frågade om jag ville göra honom sällskap till kafeterian för att dricka kaffe så antog jag utmaningen för att visa att inte någon kunde få makt över den jag var.

Senan som förbinder tummen med handleden utgör min älsklingsdel av mannen. När män använder hand och tumme så att senan arbetar och spänns, som då Ralph lade för oss bricka, ställde två vita koppar på den, drog servetter med original-servett-utseendet ur en metall-låda och fullbordade förloppet genom att sträcka en tiopundsedel mot en förklädesprydd man bakom en kassaapparat – så var det utmärkt och mysigt att se. Denne man i mitt sällskap var tränad att uppmärksamma rörelse, hans gester befann sig på andra sidan självmedvetenhet, så genomtänkta att de föreföll mer naturliga än något äkta naturligt. Lång, slank, hela han genomsyrad av välproportionerlighet och utrustad med en vacker röst som talade en välfraserad engelska. Ett ariskt praktexemplar som borde avlas på, reflekterade jag medan han tog emot växeln.

”My name is Ralph.”

”You seem to come here regularly?”

”I am a second year student at The Royal Academy of Dramatic Arts.”

”But why are you here so often?”

“It’s a good place to think. I take part in a production close by, at The Seville. A play written by a young German author… very talented… he has received a lot of rewards and grants. The main characters are three brothers; one good, one evil and one always indifferent, which one do you think I play?”

”The good?”

”Yes, the helpful, nice and well-behaved brother.”

Status är alltid närvarande. Nöjt kunde jag konstatera att min fåordighet ökade hans oro. Avståndet mellan oss var passande men han drogs till mig så som unga män kan dras till unga kvinnor. Mina svar var korta eller så teg jag, hans osäkerhet roade mig och jag hade ett övertag.

”What is your name?”

”Agatha, I am from Romania.”

En uppenbar lögn och han tvekade.

“But don’t I here more of a Scandinavian accent?”

Jag erbjöd inte någon förklaring.

Ralph – jag betraktade honom oblygt, värderade hans beståndsdelar och kände lust att tränga in i honom, klassificera honom. Kafeterian var nästan tom, det var sent och skymningens färger brottade ner dagens. Han la det ena benet över det andra och en glipa bildades mellan byxorna och den vita strumpan – det stang till i mig när hans hud skymtade, gyllenbrun med en söt matta av många små vita lena hår så som svenska män ofta har, jag hade velat föra tummen över. Blodet flödade till mitt underliv och just då lutade han sig mot mig, hans hand var nära min.

”Do you have a boyfriend?”

“No.” Jag drog undan handen.

Mannen med förklädet avbröt, han tog brickan men jag hann lyfta av koppen för ännu fanns det kaffe kvar i den. Ralph berättade familjeanekdoter. Som gåva på hans sjuttonde födelsedag hade hans mamma virkat en sjal men spänt garnet så hårt att den blivit stel. “The iron scarf, I call it, it’s itchy and one day I am certain it will throttle me to death. But I always wear it when I go home to see my parents in Ipswich.”

*

När jag var ett litet barn utan makt var jag plågsamt medveten om att jag var just det. Lillebror var så söt som liten, som nougat och jordgubbskräm och hans sorg och kval var alltid svårare att stå ut med än mitt eget lidande, då när vi var små och hjälplösa. En gång höll en elak simlärare honom under vattnet – de elaka behöver aldrig skäl, det måste man imponeras av – medan jag stod vid kanten och var fast i det faktum att jag var ett litet barn utan kraft, makt eller inflytande. Säg att du spelar schack, säg att du målar elaka ögon på din drottningpjäs, det har ändå ingen betydelse – reglerna förblir desamma.

I den sfär som människors gemensamma tankar utgör härskar Kung Absurd och Drottning Förvrängd, deras styre suspenderas endast kortvariga perioder.

*

Borstch n’ Tears köksmästare var från Spanien. Spanjoren regerade sina domäner med strypsnara och piska. Han ogillade ”different races mixing”, särskilt vita kvinnor skulle hållas borta från svarta män. Därför åt servisen på kontoret så att kökspersonalen som innehöll människor från Elefenbenskusten kunde inta kvällens måltid i restauranglokalen.

Snezana arbetade i baren, nu satt hon på skrivbordet med benen i kors. De mandelformade ögonen blickade mot fönstret och runt henne svävade som alltid doften av utsökt, dyr parfym. “Never I hated a man as much that I gave back the gifts he gifted me with, no way, why ought I?” Sa hon som om jag propsat på motsatsen. Hon spetsade en smörmarinerad morot. ”This man Stepan gave me the beautifullest jewels, necklace with rubies and to this watch.” Hon höll fram klockan mot mig. ”Incredible value!”

Georgia satte sig hos oss. Ikväll hade hon och jag stationerna intill varandra, de utgjorde hela nedre golvet. Hon var glad. “Today I have painted my bedroom walls and the ceiling black – pitch black.” Lutad mot väggen sippade hon ur ett ölglas – kaffe med socker och grädde. Såvitt jag kände till hade ingen sett henne äta och hon vägrade använda hudkräm, Georgia sa att fettet från krämen gick in i kroppen och lagrades där.

Gitarrklink fann sin väg genom kontorets halvöppna dörr, kvällens trubadurer var i färd med att stämma. Jag var förargad på en av dem; då han hört att jag var 17 år erbjöd han mig gratis ett rum i den villa han delade med sin son. ”No good to be seventeen and on your own…”. Så genant! Givetvis blev jag förnärmad, som om min ålder var en oförmåga. Minsann, hade jag inte klarat mig själv i många år? Fanns det något i mitt sätt som fått honom att tro att jag var utan stolthet, att jag accepterade allmosor?

Diskmaskinen lämnade fula kalkfläckar på vinglasen så jag tog för vana att i början av kvällen ånga dem över en kanna kokhett vatten och så putsa dem prickfritt skinande med en handduk. Gäster började anlända och denna kväll var de i sällskap med lukten av fuktigt ylle, det regnade visst. En kyla spred sig från mina handleder och minnet flöt upp ur det hav av minnen som finns inom varje människa. Doften av regn och kläder hade för mig samma effekt som smaken av lindblomste och madeleinekakor hade på Swann.

Grå februari, mörka kvällen var det den gången. Jag var utskickad för att söka upp min bror och gick förbi Svenshög mot lekplatsen på skolgården där jag ett halvår tidigare börjat ettan. Synminnet är luddigt – var de tre eller fyra? – men minnet av fruktan är skarp.

Några tonårstjejer reste sig från gungorna, omringade mig, tvingade ner mig på knä i mitten av den ring de slog runt mig. ”Du är ful, du förtjänar inte att leva och vi ska döda dig”. Jag tvingades knäppa händerna och be för mitt liv, de slog mig med isiga lovikavantar i ansiktet tills kinderna brände. Nyansen av cendréfärgat hår som en av dem hade och hennes midjekorta täckjacka är som inpräntat, brännmärkt i mig, hon sparkade så jag föll. Imorgon, tänkte jag, skulle klasskamraterna hitta mig här, död. Bara det inte blir Thomas, han tål inte blod var min sista tanke innan jag fann mig i mitt öde och hoppades att det skulle gå fort. Blicken fäste jag på himlen, där fanns Venus som jag visste var en planet.

Plötsligt dröp mina banemän av, en av dem ropade ”om du skvallrar så dödar vi dig, vi letar upp dig och dödar dig” Vem skulle jag ha berättat för? Vem?

Efter incidenten utvecklade jag en allergi mot ondska. Framledes då jag angreps av eller konfronterades med nyckfull illvilja kom jag att uppleva jag astmaliknande symptom. Elaka människor dyker upp varhelst, så jag måste vara varse och medveten om flyktvägar.

Ett sista glas från backen låg i min hand. Nogsamt putsade jag det, ställde det på brickan med de andra. Fler än så skulle inte gå åt en vardagskväll. Fyra män i sällskap var de första gästerna, de slog sig ner kring ett av de runda borden. Jag gjorde en gest mot Georgia som visade att jag såg dem och gick för att hämta menyer.

Minnet av att någon spelat piano den morgonen kom för mig, skira klink som försynt klättrade ut och upp mot himlen från ett annat rum, som liksom mitt vette mot gården. Långsamt, liksom musiken, hade jag klätt mig och märkt särskilt hur mitt hår och mina fingrar kändes mot min hud. Varje enskild dag är ett eget liv, ett fullkomligt liv i sig. När jag stiger ur sängen föds jag, varje förmiddag firar jag ungdom och då kinden åter når kudden dör jag med vetskapen om uppståndelse nästa morgon. Vilket mirakel, en förträfflig gåva, fullt tillräckligt att leva för tänkte jag medan jag hörde med de fyra mörkt klädda, liksom suddiga, herrarna om de ville ha något at dricka.

*

Några är lätta som om vikt inte häftar vid dem, deras förhållningssätt motstår den tyngd, det mörker som för flertalet är omöjlig att undvika. Vi hade avtalat möte vid Saint-Martin-in-the-fields och han väntade där, spanandes ut över torget. Nonchalant lutad mot en av de jättelika pelarna lät han kroppens tyngd bäras av sin högra skuldra – han var lätt och söt. Ralph sa ”hello there” och jag sa ”hello” tillbaka.

Nyss hade solen passerat sin högsta punkt och vi promenerade söderut längs med Whitehall. Ralph komplimenterade min blå kappa och min ”casual dressing”. Så berättade han om en episod i barndomen då hans lillasyster tejpat fast en nyckelpiga på ett cykelhjul för att bjuda den lilla insekten på en åktur, men tejpen gick förstås inte att få av och djuret dog. ”Even today whenever she sees a ladybird she starts crying.”

Trottoaren var smal, vi frasade oss förbi människor och Ralph tog tillfälligt tag i min armbåge för att styra oss undan en grupp turister. Förbipasserande måste tro, tänkte jag, att jag var en vanlig person och att vi var ett normalt ungt par med ett ärende såsom unga par kan tänkas ha. Som om jag dragits upp med roten, så kändes det, som om jag inte var fast och kanske snart skulle stiga mot skyn som en ballong. Världen var rosa och silvrig, den var i mitt blod och pulserade ivrigt genom mina ådror.

En mamma med brunt hår i hästsvans stannade till och la försiktigt filten över sitt barn som somnat i en ranglig sulky. Ralph log mot mig medan han ledsagade mig till Restaurang Romulus, en sunkig, billig italiensk restaurang som han hävdade drevs av turkar. Pizza med vitlök och sardeller var vad vi åt i ett av restaurangens bruna bås, melon till efterrätt. Ralph sa: “We forfeit three quarters of ourselves to be like others, but not you – I never met someone like you.”

Vatten, porslin och diskmedel kom samman, köksslammer letade sig ut genom mörkbruna svängdörrar. I restauranglokalen var allt blåvitt, lysrör flimrade och vaktade oss likt ett förkläde angeläget att omintetgöra oanständigt uppförande. Vid gud var Ralph mumsig, huden mjuk, ögonen en ljust grön nyans, axlarna breda, höfterna smala, och ådror som löpte likt smala grenar längs med hans armar fick mig att tänka på välspelade sexscener i olika filmer.

I kassan satt en dam; rund som en boll med håret i en knut i nacken och svarta streck av ditritade ögonbryn. Damen var klädd i en ljust röd mohairkofta med guldknappar, hon bjöd oss på varsin chokladbit när vi betalade, sedan snubblade vi ut på gatan, av något skäl fnissandes. Ralph rörde sig allt närmre mig – ni vet så där –  handen mot min rygg, böjde sig ner och talade nära mitt ansikte som om han annars inte hörde vad jag sa, råkade ständigt liksom oavsiktligt snudda vid mig.

Under tvål och vatten finns en människas verkliga, egensinniga doft och jag förnam nu hans. Går det att ge tillbaka givna kort, byta personlighet, låta en annan bo inom mig för att axla mitt skinn, finns fri vilja? Två äldre herrar stod lutade mot ett räcke och de log mot oss. “Before I die, just before The Grim Reaper comes to take me. Only that and those I love shall be left inside of me.” Ralph lyfte handen i hälsning till de två vid räcket. “Everything else will be sifted away.” Vi är olika, tänkte jag.

Klockan halv fem slank vi in på Odeon vid St. Albans Street. Natasha Richardson spelade huvudrollen i en film där sensmoralen var att lidande orsakat av en medmänniskas illvilja är långt mer smärtsamt än om någon skadas av sjukdom eller olycka. En tredjedel av filmen hade passerat, Ralph la sin arm runt mina axlar och jag fick en tanke på att bli vetenskapsman; bota cancer eller kanske något med grödor – trädgårdsarbete hade alltid fascinerat mig. Att förbättra skördar för att motverka svält, vilket hederligt arbete. Så tänkte jag.

Biografens besökare, inte fler än 20 personer, släpptes ut genom en tunnel som löpte en bit och sedan avlöstes av en annan större tunnel. Min stickade grå tröja var sliten, den hade hål längst ner i ärmarna och jag stack ut mina tummar genom maskorna. Ralph drog benen efter sig, han hade en agenda, – ett, två, tre steg – sedan tog han tag i linningen på mina byxor, grep tag i mig, vände mig runt och kysste mig. Han smakade av människa och frukt-kola. Senan i hans tumme måste ha sträckts osedvanligt mycket när hans hand liksom försökte och lyckades fatta om hela mitt huvud. Med vänsterhanden grep jag om hans högra handled. Jag tänkte på, helt begreppsligt då, mod, ordning, nåd, eller inte riktigt nåd utan mer amnesti.

Mörkret hade gjort sin entré, lyktor tändes och vi gick till Afrodite, en vinbar belägen i en källare utan fönster.  På toaletten mötte jag min spegelbild. Glaset var inte spräckt men spräckligt och spegelns ram pryddes av blå ditmålade men nu nästan avskavda små blommor. Trots allt var jag ung, tänkte jag och blå ögonskugga klär mig tänkte jag också. Så tänkte jag på Ralphs könsorgan och hans händer.

Lokalen var fuktig och vi satt mittemot varandra på barstolar. Ralph fyllde på våra glas och berättade att hans bästa kompis dött i en bilolycka när de båda var 16 år. “Dad had come to get us from this wildlife-holiday-camp-thing and on the way back we had a collision. Me and dad got through like some part of a wonder, entirely without grave injuries but Stuart, my friend, got smashed to parts. His time had come, as simple as that, don’t you think?”

“No” sa jag “I think it was an accident and a coincidence that he died – it might just as well had been you.” Vinbaren stängde och när vi åter stod på gatan hade Londons typiska dimma smugit in, tycktes ha samlat sig i möten kring nattens ljuskällor. Nattluften kändes sval mot ansiktet.

“Let’s get the same cab, I’ll get off in Pimlico and then you can travel on to Turnham” sa Ralph och klev ut i gatan.  Turnham? Vid något tillfälle måste jag ha påstått att jag bodde där. I Turnham? “St Georges Drive please.” Chauffören, en blek, svarthårig man vars kläder, eller var det han själv, luktade sköljmedel med äppledoft, grymtade fram ett svar. Taxins svarta läder var som en famn och Ralph tog varsamt tag i mitt vänstra pekfinger. “The less intelligent someone is, the less mysterious the world seems to him… or her. Some people never rest in front of the unsolved and strange, they never hesitate.”

Gatorna var ödsliga, enstaka personer mot gråsvart asfalt nedanför lika enstaka moln mot gråsvart natthimmel – vi satt tysta. ”Please stop here, here will be fine.” Så sker något mycket hastigt – chauffören tar emot betalning, sedan rycker Ralph tag i min väska och springer iväg, jag nödgas lämna taxin och springa efter. Ralph vänder sig om, dinglar med väskan, jag kommer i kapp och tar den.

Tystnad. Så frågar han ”Are you mad?”

”Yes…” säger jag men det är inte sant, jag är inte arg, natt får mig alltid på bra humör. Vi saktar av och promenerar längs små gator kantade med rosor som modigt försöker kuva årstiden genom att ännu blomma. Ralph öppnar dörren till sitt hem, en tung oxblodsröd port som lyder en fånigt liten men fint gyllene nyckel.

Två enorma och exakt fyrkantiga målningar av otämjda, översvallande frodiga blomsterbuketter hänger på bortre väggen i ett stort rum. Dovgult gatlykteljus passerar smutsiga fönster och faller över blomsterprakten. Resultatet är sublimt. Ralph tänder en rosa hörnlampa och pluggar i kontakten på en ledsen ljusslinga, sannolikt kvarlämnad sedan jul. “I’m sorry… I acted on impulse and greed, I didn’t want our day to be over – just yet.”

Sängen står platt på golvet, inga ben, ett stort rutigt blåaktigt fransigt överkast ser ut att ha kastat sig över den. Han sätter sig; ”Come lay down here beside me.”

Färgen i taket är åldrad, på resa från gult till mjölkchokladbrunt. Rummets dofter är lugna och liksom av både himmel och jord; svag, billig herrparfym och något som kan vara vanilj.

Elsa, min granne när jag var i tonåren, hade en svart labrador som jag brukade gå ut med efter det att hon själv inte kunde, eller inte ville. ”Jag vill inte gå ut” var hennes enda motivering. Wolfgang hette hunden, ”efter en tysk”, men den kallades för Woofie. I mellanrummet mellan sömn och vakenhet tänker jag på Woofie, när dog han? Hade jag redat flyttat då?

Ralph har satt på musik, hans varma hand och fingrar rör mitt ansikte, min hals och min kropp, det låter som klarinett? Något av Schuberts luftiga stycken? Jag somnar intill honom, hans kropp verkar orimligt platskrävande när vi ligger ner. Min aptit på Ralph är stor men trots det växande, det är den sista tanken jag noterar innan den vita sky som kallas sömn slukar mig.

När jag vaknar är rummet liksom beigt, de stora blomstermålningarna ser annorlunda ut –  inte längre upphöjda utan vardagliga och trygga. Ralph står i andra änden av rummet, bredvid en grammofon där en LP-skiva snurrar.

Oh my luve is like a red, red rose,

Thats’s newly sprung in June:

Oh my luve is like the melodie,

That’s sweetly play’d in tune.

En raspig kvinnoröst sjunger engelsk schlager. “Mother loves this song; in her teens she wrote a novel based upon it’s lyrics.” Hans överkropp är bar, täckt av ljusa hår, mestadels centrerade kring de mörkt röda bröstvårtorna.

”How long have I slept?”

”Almost 14 hours.”

Han kommer nära och hans pupiller är som vore de köpta på institut, pupiller som ser och vet och som män kan ha när de är vackra men aldrig annars och aldrig kvinnor.

”Tell me your real name?”

”Clarisse.”

Trollkarlarna i Ursula K. Leguins Earthsea serie, det där med deras namn – om någon listar ut deras rätta, hemliga namn så har denne herraväldet över dem.

*

Onsdagskvällar på Borshtch n’ Tears var True Russian. Då sjöng Vladimir, en rysk jätte med det längsta skägg jag sett, ryska visor. Under en folkmusikfestival i Västberlin hade han hoppat av. Vladimir hatade Sovjet. ”They killed mother and then father died of the broken heart”. Skägget var rött, händerna tre gånger så stora som mina och de vackert målade instrumenten föreföll vara leksaksvarianter när han tog i dem.

Vladimir kunde resa i tiden berättade han en kväll för Georgia, mig och Snezana. I framtiden var han en senildement änkling i Shepards Bush som somnade för att vakna på sin bröllopsdag 1955 i Odessa. Därifrån rörde han sig bakåt genom en dörr och en korridor som mynnade vid krigsslutet 1944. Med hjälp av en upphittad jeep for han så framåt mot 60-talet. Många gånger hade Vladimir sett sig själv både födas och dö och han ägnade sig åt oorganiserade besök längs hela sin livslinje.

Georgias ögon smalnade, en bränd tändsticka maldes till stoft mellan hennes fingrar och glaset med den vanliga blandningen ställdes ner. “But that is like… so perfectly amazing, Vladimir; this means life is not at all what it seems to be…  you ought to be on the news, Vladimir and researchers need to investigate this time travelling… completely amazing, this means… this is actual hardcore proof that there is a destiny and that our lives are sort of pre-told, entirely amazing, this is amazing… you are a witness; time is not as we perceive it… this will be like crucial information for scientific people, this will mean a giant leap forward for like astronomers, biologists and historians… absolutely amazing, that is the most wholly amazing I have ever heard… something the world needs to know about, something you need to share, so amazing… “

Föreställ er en trädgård med blommor och ogräs och en person som inte ser skillnad utan rycker upp allt, står där med brun jord och är nöjd. Sådan var köksmästaren. Så vit som snö, oklanderligt ren klev han in på kontoret och tystade Georgia genom att dra fingret över halsen – det kan ha varit hans favoritgest. Två cigaretter i munnen, han tände dem och gav den ena till Snezana.

Köksmästaren verkade i en särskild spansk kocktradition där förkläde var ett tecken på svaghet. De gånger han spillt på sig lät han en kollega göra ett centimeterdjupt snitt på ovansidan av armen, uppe vid axeln. Han hade tre sådana ärr. I Navarra, Washington fanns en kollega, berättade köksmästaren och det var säkert sant, som trots att han fyllt 60 år och arbetat sedan han var 14 inte hade ett enda ärr.

Snezana uppskattade köksmästaren, vilket imponerade. Alla begrep att det krävdes talang för att gilla en sådan man. Djupa bloss, han lät röken vandra mellan mun och näsa medan han delgav oss att han nyss nåtts av besked om sin faders död på ett sjukhem i Oviedo. Meursault, tänkte jag, huvudpersonen i Camus roman L’Étranger. Berättelsen inleds med att Meursault reser till sin mors begravning.

Köksmästaren tänkte inte resa för att begrava sin döda förälder; ”No e’circumstance will have me go back I can never travel back to my childhood place… my e’sisters has destroyed everything by this attitude – the unnatural manners… you e’see its about morality, my e’sisters aren’t decent, they poisoned my father, his mind, made him weak, they have behaviour problems… not natural, not appropriate… as a e’son I must now keep distance I never cook at home… my wife does, I am the family spiritual leader, I am the chief of the family, it’s the natural order… the meaning order… if you don’t e’stand for anything you will fall for everything… I am the The father, the e’spiritual leader, I am the family King, if my e’sons loose faith they don’t see me as chief, it will harm them… no man harms his e’sons… you see, it is a question about moral and correctness I tell everyone and those who listen becomes happy because they know somewhere this is the natural life… people they honour me… all the trouble in this world e’started with woman being unnatural… my e’sisters are unnatural… one day they will regret it… now they have killed my father”

Han återgick till köket. Köksmästaren skulle aldrig dröja för att invänta respons från någon, konvenans stod han över, småprat likaså – jag tror han var mycket lycklig.

Tamara tog ett djupt andetag och fortsatte på sitt ämne presenter – det enda jag alls hörde henne tala om. “Thomas gave this exquisite… so nice, sooo nice…, ok listen: a rose-bush he put in a mosaic pot, on top of roots he put green marbles and in the bush hang little presents, bracelet, ring… very nice this is the thirdest nicest present I get in England… and Gustave he give me… we took a photo in photoboot and he left it to famous artist who paints expensive, very, very, very expensive paintings and artist painted the boot-photo of him and me into the biggest painting and I had it on my wall… until I met Dick… and… he gave a gift, the nicest gift, a little doll that he had ordered from porcelain maker that looked like me, to do and with the doll clothes very valuable clothes, I sleep with the doll and Dick, and one time he surprised me… he had put in gift basket…so nice…”

Tankarna frigjorde sig, min fysiska person satt kvar vid bordet, replikerade kanske till och med men min hjärna var annorstädes. I Krimkriget närmre bestämt och jag funderade över det åbäkiga i att frakta 15 fullastade vagnar med mörkrumsutrustning, vilket fotograf Roger Fenton gjort då han dokumenterade kriget mellan ryssar och britter.

Alldeles då, när jag var i färd med att skapa en bild av dessa 15 hästdragna vagnar knagglandes över väglöst, stenigt land nådde en insikt fram till mitt medvetande, en förståelse jag misstänker mitt automatiska, dolda tänkande arbetat med under någon tid innan det nu bröt fram. Ralph påminde om Darley i Alexandriakvartetten! Linneaktig ljushet, höga kindknotor och rösten, dess tonläge men även sättet att formulera sig och det noggranna valet av ord – som Darley.

Vladimir stämde balalajkan, Sarah talade om en bekant, David Brocklehurst, journalist, som skulle lyckliggöras av att förunnas ensamrätt till historien om Vladimirs tidsresor. Tamara sa, vilket hon nämnt tidigare, att om hon pressades till att välja ett enda presentpapper, hennes favorit genom alla tider, så skulle det vara det med grön botten bestrött med grafiska guldrosor som innehållit ett antikt armband med enhörning målad på en vit sten. Också Tamara var lycklig, men inte Georgia – hon hade det inte i sig.

*

Två veckor förflöt, slutet av september kom och vi skulle ses igen, samma tid och han väntade vid samma plats, som vi avtalat.

Ära behöver inte vinnas utan måste bara inte förloras. Att hålla sig stilla, ligga lågt och parera omständigheter som inbjuder till sårbarhet är en god taktik, den bästa politiken för den grupp jag räknar mig själv till. Vi i denna grupp lever med, i eller bredvid skräck, vi är medvetna om somligas onda natur. Inget kan förändra vår belägenhet, för oss finns inget skydd, för vi känner till den slutgiltiga oföränderliga sanningen.

Kännedom om den allestädes närvarande ondskan är förborgad för flertalet. Vi är få som vet, inte över fem procent av befolkningsgruppen. Bland oss som känner till illvilja lyckas några, ett litet antal, vända erfarenheten till något konstruktivt i rättfärdighetens tjänst. Dessa några blir psykologer, tar emot fosterbarn, eller så består deras gärning av att hålla huvudet högt och sprida värdighet genom att till exempel bemöta sina medmänniskor med respekt. Fåfängt? Ja givetvis! Till och med löjeväckande, ändå anstränger de sig. Balansera upp den mörka sidan kan de aldrig, ondskan är till sin natur tät och effektiv medan godhetens essens är fluffig och tveksam.

The National Galleries huskropp veckade sig lik. Ett vitt smutsigt tyg bredvid mig, ett entablement stack ut ovan huvudet och min kind nuddade en osmyckad fris. Denna dag var september blågulröd.

Placeringen jag valt var intill husets östra gavel. Lutade jag mig 30 grader framåt kunde jag se Ralph där borta vid Saint Martin in the Fields men jag var dold för honom. Han väntade.

Att gå fram verkade åh så frestande, lägga handen om hans nacke, vidröra hans hår och passa in mig själv under hans arm tryckt mot den beiga jacka han burit de gånger vi setts. Trots att jag sällan kom män nära så var jag sedan så länge jag kunde minnas fylld av funderingar på och fantasier om deras kroppar. Unga män tycktes mig så frasiga! Ralph vankade, några meter fram och sedan tillbaka och mina tankar var bitvis, ja till övervägande del, oanständiga. Tålamod? Hur länge skulle hans vara?

Vinbarens Afrodites sunkiga toalett, den där gången för två veckor sedan. Jag hade låtit vattnet i kranen rinna över handens insida, rygg och över mina handleder, jag gav vattnet tid att bli så hett som det kunde bli. Jag ville åt det varma, som om inte ens det brännande kunde skada mig.

Framför spegeln kunde jag orientera mig utifrån mitt eget ansikte. Utgångspunkten fanns plötsligt i den egna kroppens strukturer. Jag vaknade till, det var oanat och kortvarigt och känslan försvann straxt men kanske bytte jag spår.

”Hej”, sa jag halvhögt till mig själv. Min hud var blek, ögonbrynen raka och mörka, lampan ovan spegeln gjorde så att ögonfransarnas skugga föll tungt och taggigt över kinderna. Hårets ton blev än rödaktigare i lampans ljus och det rann ner likt en blödande flod över ryggen. Christina Rosettis, tänkte jag, eller någon av de andra prerafaelitiska skönheterna.

Slitet spegelglas återgav sådan flickaktig blomstring att jag bedårades och berusades av denna skönhet som oväntat var min egen. Ljuvlighet, jag var hon som tittade tillbaka ur spegeln men också en annan – hennes observatör.

Innan avresan hade jag inhandlat en djupt mörkblå sammetsjacka i en second-hand butik på Kalendegatan i Malmö och nu fann jag tyget vara utmärkt för denna stund. Ögonblicket på toaletten var inskrivet i ödet och kappan inköpt för att utgöra det perfekta plagget till en felfri skönhet vid ett fulländat tillfälle – det trodde jag nu inte eftersom tanken på ett förutbestämt öde är så löjlig, men jag tillät ändå upplevelsen.

Strålande av äkthet utgörandes en kringvandrande förklaring i mig själv via den egna ytan – jag var attraktiv; oskuld, ungdom, tvekan, sorg, längtan, ljus och mörker. Föreställningarna ordnade sig på ett led, jag var deras domptör, jag var diktjaget och författaren.

Någon, en dam med portfölj under armen och alkholist-hud, steg in på toaletten, försvann in i ett av båsen. Ploff, låset fälldes, jag satte på fläkten och lät varm luft blåsa mot ansiktet – välsignade hetta.

*

Hur länge skulle han vänta?

Ralph stod där, tog några steg fram, några tillbaka, var stilla, dröjde under de befängt jättelika pelarna, klev ett steg upp och gick ett steg ner, höll sig iakttagbar, för att vara synlig oavsett från vilket håll någon kom, från vilket håll jag kom. Stiligt ansikte, oroligt, romantiskt, något av en Caspar-David-Friedrich-stämning fanns alltid i närheten av honom. Handen for genom håret, den gjorde det ungefär varje kvart för att föra luggen bort från pannan.

Morgonen efter natten jag sovit hos honom lämnade jag honom stående i hallen. Han hade otippat gulliga fötter som var långt mer rundade än förväntat. Mitt emot varandra stod vi, min hand på dörrhandtaget, skrammel tog sig in utifrån gatan, ljus från fönstret föll på hans rygg och på min kropps framsida och han frågade om jag ville ha frukost trots att det var eftermiddag.

Han var typen som fick mörka ringar under ögonen när hösten började gå mot vinter, han var av det slaget med sådan hud som blir transparent under årets mörka månader. St. Martin In The Fields, nu stod han där och spejade ut över Trafalgar Square.

Formulera dig! Förklara dig! ”Jag bär ett sådant tvivel, det finns stenar, ja berg i vägen för vårt förhållande, hjälp mig flytta dem”. Outhärdligt floskelaktig, genant, inte ens sannfärdigt. Ord = förrädare, de har inte tydligheten som krävs utan är trubbiga. Bäst att tiga.

”Anförtro”. Jag viskade fram glosan som en gåta, en rebus. ”Lita på någon”. Orimligt. Kanske lita på någon ett tag, sedan inte kräva mer, en dag i taget eller vad det brukade heta. Också idiotiskt.

En familj, tyskar gissningsvis, alla hade långa ben och korta överkroppar, närmade sig Ralph. Framför honom vecklades en karta ut, modern och fadern pekade och frågade.

”Tysk familj ber engelsman om vägbeskrivning” tänkte jag, som om det vore min uppgift att enligt lag klassa sådana utmärkande omständigheter som inträffade på denna planet. Ralph spanade ut innan han tittade på kartan, vände på den och visade och visade och visade. Modern, gruppens befälhavare, frågade något. Oj som de pekade. Ralph pekade, modern pekade, de två sönerna i yngre tonåren pekade och även fadern pekade ömsom på kartan, ömsom in i det som Immanuel Kant kallade för sinnevärlden. Någon halade fram en penna, Ralph ritade och omsider verkade förnöjsamhet sprida sig i den lilla gruppen. Kartan veks ihop, leenden utbyttes och Ralph följde familjen några steg för att fasa in dem åt rätt håll. Föräldrarna gick strakbent, de två sönerna lommade efter. ”Ah, so ein netter junger Mann”. Kanske sa de så till varandra.

Mild, omsorgsfull, så modern han var … någon process omvandlade honom till ett minne trots att han ännu stod där i nutid. Hur länge skulle han vänta?

Gråvita runda duvor överallt, än gick de hit, än dit som vore de fulla eller hängivna åt ett otåligt, fullkomligt oordnat sökande. ”Finns det här, finns det där, the french they seek him everwhere”.

Ogräs trängde fram mellan två stenblock i huset. Min hand vidrörde det, en pytteliten gul blomma vågade utmana byggnadskroppskolossen. Civilisation är eld; en gnista får fäste, växer i styrka för att svepa över allt större områden tills något inträffar och elden dör ut. Hur lång tid skulle det ta för djur och natur att ta över städerna om alla människor eller nästan alla människor försvann? Ogräset i väggen hade taggiga blad, jag fick för mig att dra ut det för att bjuda väggen sin släthet tillbaka men jag hejdade mig… endast någon sekund… för att sedan plocka bort det.

Världen hade vecklat ut en parentes bara för denna stund. Ralph väntade, jag dröjde. Två storheter på mattan, den ena kunde vara förälskelse, den andra för mig okänd trots att jag var sammankallande kraft.

Turisterna med sina många språk blev till en ström, dessa särskilda-besökare-i-stadslandskap var en kropp med ett stort antal ögon, en varelse som visste varför jag stod där och tryckte mot väggen. Hördes inte en hymn, en sång om mig som svällde ur och komponerades av denna hop av människokött? Min angelägenhet var deras av den enda anledning att de passerade, en kör sjungandes en melodi sprungen ur detta händelseförlopp, Ralphs väntan min tveksamhet.

Tiden rörde sig. Inte som honung, tjockt och flytande i sakta mak, nej tungt, kantigt och utan nåd. Trogen sin essens tog den sig fram likt ett ånglok från 1800-talet, väldiga hjul mötte skenorna och plogade fram. I fjärran hördes starka karlars rop: ”Ohoj, här kommer tid, håll er undan eller låt er krossas!” Tid, en värdig motståndare.

Nu måste han väl snart gå?

*

Två steg fram, jag vinkade, sög till mig hans uppmärksamhet, våra blickar möttes ovan folkmassan, över hopen av de ordinära, pöbeln, definierade enbart utifrån att de inte var någon av oss – stackarna. Sammetsgrå ögon – mina – såg in i hans vassgröna, som gummiband mellan oss, pianomusik av någon skandinavisk sort, en scen värdig… ja hellre Barbara Cartland än Tjechov, hellre något amerikanskt än något ryskt.

Lätt och spirande, hela min person emanerade den gammaldags grace man endast finner i påhittade historier. Vi rörde oss mot varandra.

Så blev vi ett par. Träffar på trånga, billiga coffeshops, mina papperslakan fick känna tyngden av oss båda när han blev en vanligare gäst, nycklar där ett av paren hade en nyckelring i form av en röd ledsen katt bytte ägare och tandborsten, min hårda, blev kvar, vi flyttade ihop, skaffade ett något större rum, målade väggarna lindblomsgröna och Ralph skrattade när jag fick färg på näsan. Ofta drev jag kärleksfullt med honom, han var gulligt valhänt, harig och med usel smak, han vidbrände maten, skrek vid synen av en spindel och köpte äckliga engelska kolor.

Skeden av tårar och misströstan kom. Vid en utflykt till Regents Park la Ralph sitt huvud i mitt knä, solen dolde sig bakom några höga almar och ett motljus gjorde brutalt anspråk på himlen som om en fe stridslystet snärtat sitt spö däröver. Scenen fick mig att minnas när mamma glömt mig på ett midsommarfirande i en skog. Tystnad kom över mig, jag blev ledsen. Ralph bemödade sig för att trösta men det var fåfängt, jag var omöjlig, stum och kall. Glasklar måne arbetade sig upp på himlen medan Ralphs förtvivlan växte “Your unhappiness is murdering me.”

Svart period följde, på den en grå och så tillbaka till en svart, bråk och gråt. Men som om luften gått ur och ny luft blåstes in i mig kunde jag se och välja, välja rätt, liksom den gången, det viktiga tillfället vid St. Martins då Ralph väntat uthålligt. Ärlighet blev vårt namn och ur detta steg naturlig kärlek som ordnade med en mjuk bubbla, ett rum fodrat med ljusrosa velour för oss att vistas i.

Påhejad av Ralph tog jag upp mitt måleri, och sökte till en av Londons prestigefyllda konstnärsutbildningar, jag blev student och samtidigt fick Ralph en hyfsat stor filmroll. Vid tiden för min första separatutställning på ett mindre men ansett galleri i västra London var jag gravid. En flicka föddes, hon fick namnet Anita, hon hade sin fars tjocka, honungsblonda hår och min något smala lite uppnästa profil. Vi flyttade till landet för att bo nära Ralphs föräldrar, köpte en gammal gård, renoverade, fick sammanlagt fyra döttrar och en son. Vi var världens bästa föräldrar och många katter bodde hos oss, de hette till exempel Osip, Edith, Nelly och Aden.

Jag var en normal människa med ett riktigt liv.

*

Aningslös om min fantasi kring vår gemensamma framtid stod Ralph kvar. Hur länge skulle han vänta?

Färglöshet och flagnande översvämmade mig. Tiden var ute, det fanns inte något att strida mot. Lycka eller olycka, sådan kategorisering var förgäves och löjlig, bara liv och död. En hand kramade mitt hjärta – den var iskall. Jag klev ur huskroppens skugga och sprang, knuffandes folk runtomkring mig likt en huvudrollsinnehavare i en galen film eller märklig dröm. Vid vart hörn svängde jag tvärt som om jag förföljdes av vildsvin, odugliga till bråda svängar.

”Clarisse!” tyckte jag mig höra och jag önskade att jag hade givit honom mitt rätta namn.

Comment on this post: 8 COMMENTS

4 March, 2010

Hej

jag har sjunkit ihop på golvet - Therese och Malin i mitten

Möte med Facebookgruppen Vi som befarar att cyberrymden i vissa avseenden påverkar vår tankeförmåga negativt.

Du skulle ju inte blogga, säger ni. Jag är fullkomligt opålitlig, påpekar jag.

Det är fint här i exilen. Min hjärna har långsamt börjat vakna till liv och somliga blodkärl längst ut från mitten har åter börjat fyllas på, eller hur det nu fungerar.

Angående novellen så hade jag vissa besvär med märkliga mellanrum som uppstod i flytten till wordpress men så gjorde jag dialogen på amerikanskt vis med citationstecken istället för talstreck så nu har det nog ordnat sig. Nu har en genans över mitt artonåriga jag kommit över mig så jag väntar på att den känslan ska släppa – vilket den säkert snart gör.

Comment on this post: 6 COMMENTS

28 February, 2010

Läsinstruktioner till novellen ”Krönika om hur han passerade i september” som återfinns (snart) i inlägget ovan

Vid 18

Nästa inlägg – det sista innan min paus – är en novell med titeln Krönika om hur han passerade i september. Novellen är anspråksfull, vilket kan bero på, men förmodligen inte gör det, att jag skrev den vid 18 års ålder.

I tonåren skrev jag poesi och noveller, sedan kom livet emellan. Irriterande, faktiskt. På sistone har jag redigerat upp en del av dessa texter, som alltså är skrivna av en annan, rätt tidig variant av mig själv. Hon intresserar mig.

Texter som publiceras på denna blogg brukar vara kortare och skrivna av Jenny Maria Nilsson i hennes eget namn – givetvis. Novellen är något annat och därför dessa läsarinstruktioner. Skulle ni läsa texten som ett blogginlägg eller en artikel så blir det fel, så gör inte det. Ursäkta övertydligheten, säkert är inte alla så dåliga på att byta ”läsglasögon” som jag är.

Läs, om ni alls vill såklart, som ni läser ett stycke för er okänd prosa. Känn INTE att ni måste förhålla er till eller anse något om texten, så som man gärna gör när det finns kommentarsfält. Diktjaget i berättelsen är inte jag, novellen är inte särskilt självbiografisk, diktjaget är en fiktiv karaktär uppfunnen av den där tonåringen som jag en gång var.

Jag vet inte hur novellen kommer att upplevas, jag inbillar mig att den kan tyckas mer rörig och dramaturgiskt felaktig än vad den är men jag har inte velat ändra så mycket i innehållet på grund av en slags lojalitet mot den jag var då

För övrigt ses vi i april.

Comment on this post: 5 COMMENTS

26 August, 2009

Det som krävs

Precis där

Nordenlicht

Monsieur Thente bloggpublicerade inledningen på sin deckare igår. ”Money in the bank” om ni frågar mig och jag råkar vara expert på anslag. Nedslående då min egen deckarinledning är så bristfällig.

Jag har ramlat ner i värsta hålet igen. När jag skriver hamnar jag i läsningsfällan och kommer inte ur den, en sjukdom – ”jag måste bara läsa det här också innan jag kan skriva”. Så har jag fått käkinflammation. Först gladdes jag åt att det inte var ett litet djur som byggt bo i mitt öra eller något som satt sig på hjärnan men det ger inte med sig trots medicin, idag kan jag knappt tala eller äta.

Idag ska jag skriva om Gert Wingårdh och från det ämnet som han utgör är det en bit till väggmålningar men jag har tänkt på sådana ett tag. För jag älskar  allt från Michelangelo (det faller säkert under något typ av brott att kalla Michelangelo för väggmålare) till 40-talsvarianterna med sagomotiv där förträffliga barn åker guldvagn eller de senare modernistiska för den delen. När ska väggmålningar komma back in style?

Under lång tid har jag, om inte skrivit om så samlat på, historiska personer vars öde intresserar mig – för att använda dessa liv i en novellsamling. Fem män och fem kvinnor har jag i en mapp. Efter att ha funderat bytte jag namn på dem, för mig kändes det inte hederligt att använda någon historisk person till fiktion även om flera har gjort det väl och jag är glad över att de gjort det. Romaner som bygger på verkliga personer kan göras snyggt som i Joyce Carol Oates ”Blonde” där det är tydligt att det är bilden av Marilyn Monroe hon skriver om och därför säger något om den riktiga Marilyn och om oss. En av mina noveller bygger delvis på Bruno Taut. Jag har tagit detaljer och händelser ur hans liv, från hans tid och skapat en fiktiv karaktär. Nåja, om det är hederligt är i själva verket inget alls jag behöver fundera över då jag inte är nöjd med språket i berättelsen och inte heller kommer att bli det förstod jag häromdagen. Därför lär stycket vars inledning finns efter strecket aldrig bli klar eller aktuell för publicering.

Har ni inledningar?

____________________________

Klockan tio på förmiddagen börjar det snöa. Utmärkt, också vädret vill fira denna dags betydenhet, tänker Florian medan han med högerhanden sträcker sig efter fickuret för att kontrollera hur lång tid som återstår innan hon kommer. Han slår upp locket och för tummen över klockans inskription; Die Notwendigkeit. Uret var en examensgåva från fadern som på sitt karakteristiska vis utan krusiduller tryckt det i näven på sonen. Tveka aldrig, gör det som krävs så kommer du att nå framgång. Fadern… han saknar honom, nej… inte saknar, det vore fel ord … men inte en dag förflyter utan att han tänker på något fadern sagt eller gjort. Utan brådska reser sig Florian ur skrivbordsstolen, kavajen tillåts hänga kvar över ryggstödet, den långa kroppen rätas ut och han går mot fönstret. ”Ich bin Herr Glas”. Han ler och viskar mot den egna, återgivna silhuetten ”Idag är en fulländad dag”, som vore det hans plikt att underrätta fönsterglasets återkastade tvilling om just detta. Tre våningar ner ligger Friedrichstrasse och där ska hon komma gående om lite mindre än en timme.

Inte så att hon ska begripa hans lysande talang på ett förståndsmässigt vis, men hennes intuitiva reaktion, hennes beundran och tacksamhet ska glädja honom mer än den hyllningskör av arkitekter och kritiker som efter att han författat Die Welt Im Glas och färdigställt Glaushaus för Die Werkbund Austellung i Köln hyllar honom så fort han drar ett streck vid ritbordet. ”Kalla mig vid förnamn” ska han säga henne och då ska det ske. Gång på annan ser han för sin inre blick det väna ansiktet vändas upp mot hans, blicken nyfiken men vördnadsfull ”Säg mitt namn”. Tveka aldrig, gör det som krävs. Och Florian Fidel, Berlins mest märkvärdige arkitekt vet vad det är.

Comment on this post: 8 COMMENTS

18 April, 2009

Så var det lördagen den artonde april år 2009

baby-farewell.jpg

Skat-Törnrosa bara låg där på en mur som löpte längs ett hus på Krutmeijersvägen i Slottsstaden, orörd och skön. Jag borde ha haft kameran med men i sista stund innan jag gav mig av till Malmö beslöt jag att lämna den hemma. Korkat, skulle det visa sig. Bilden ovan tog jag med min mobil. Har jag kamera med så blir jag kameran och i dag var det inte lämpligt att hela tiden tänka i och söka efter bilder.

En period i livet stannade jag bilen om jag såg ett ’roadkill’ vid kanten, vilket inte gladde medåkande familjemedlemmar och jag har en samling mobilbilder på döda djur. Har ni sett Esko Männikkös bilder av döda fåglar? De är 1600-tals-Vermeer-Stephen-King-aktiga (Kan någon vänligen uppfinna ett bekvämt adjektiv för den beskrivningen?) Skatan ovan är nog det finaste döda djur jag träffat på, ett glänsande skal utan liv, ändå fullkomlig.

Först gick jag in till centrum och sedan tillbaka till Slottsstaden, så jag passerade skatan två gånger. På tillbakavägen står en mycket gammal herre med en kopplad cockerspaniel på ett avstånd av 5 till 10 meter från det döda djuret. Han är tyst men tittar på mig och pekar på fågeln, hans ögon har en ljusgrå hinna – starr. Ljusgråheten gör hans blick märkligt mild och vacker. På det hela taget har jag en vurm för åldrade personer. Eventuellt kan det sorteras in under att jag gillar allt som fiktionaliserar livet. Hur känner ni? Bli inte arga för att jag romantiserar starr, jag inser att det är besvärlig sjukdom som folk inte gärna kan ha för att göra mitt liv mer intressant. Mannens visande på fågeln görs med uppenbar hänvisning till mig, han kanske inte kan prata tänker jag och säger ja, jag såg den. Han pekar alltfort tills vi kommer mittemot varandra. Då säger han Det finns inget att göra något åt.

Nu sitter jag i mors lägenhet och tänker på fäktning, för som barn och ung tränade jag fäktning i en källare här intill hos fäktmästare Orvar på MF 19. Tackade jag någonsin Orvar för min goda hållning? Nåja, jag far till Malmö för att arbeta ostört, bestämmer mig för att inte ta med kameran, väl här finner jag att jag proppat ner de skrifter nödvändiga för mitt arbete i kameraväskan. Jaha, ute i ogjort väder. Istället har jag fikat med Li på Liebling, gått lite på stan –hopplöst i de här höga klackarna,tagit självporträtt med mobiltelefonen, formulerat det här blogginlägget och börjat skissa på en novell tänkt att vara en hämnd på en person jag är arg på. Vi ses i min nästa novell!!! skulle jag ha skrikit när vi bråkade.

Comment on this post: 7 COMMENTS

10 April, 2009

Vi måste tala om Erika Ascot

Nedanstående inlägg skrevs innan Erika Ascots sista blogginlägg men jag tycker mig ha anledning att publicera den här texten ändå.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Moa Andersdotter på bloggen Benknäckarvals har lagt ut en Facebook-konversation mellan sig själv och “Erika Ascot.”

Det finns en typ av personlighet i verkligheten som även är representerad i overkligheten. Hon är en gångbar sort inom allehanda konstuttryck och vi tycks inte kunna få nog av denna persona. Jag syftar på den unga sköna poetissan som tolkar världen, utgjuter sitt blod, varseblir med sina hyperkänsliga sinnen genom vilka hon låter oss, självutlämnande eller motvilligt, ta del av sin värld och sitt geni. Hon rör sig såväl ovan som under jord, balanserar mot det mörka darrande, det magiska och det bländande, är myt och skapare av myt på riktigt och på låtsas. Hon är Persefone, Sapfo, Plath, Södergran, Woodman, Monroe, Spears, Betty Blue…

Typen är en av de mest förekommande inom konsten – såklart, då hon är synnerligen dynamisk användbar och tilldragande och vidare en person många vill göra konst av. Omkring oss finns myter, berättelser som ger och tar. Utbytet mellan sanning och fiktion har aldrig semester. Under tonåren var jag eller ville vara av den sort jag beskriver ovan. Ibland har jag spekulerat i att återuppliva den jag var, skapa en person som bygger på mig men ordnas dramaturgiskt och blir till berättelse. En slags självbiografi eller kanske just en självbiografi. Då skulle jag renskriva poesi, noveller och dagboksanteckningar från den tiden när jag bodde i London, Malmö och Stockholm. Livet var sceniskt och skört och jag identifierade mig med den där poetiska kvinnosorten, vilket möjligen var en överlevnadsstrategi.

erika-ascots-blogg-black-ascot.jpg

 Modebloggaren Erika Ascot som bloggar på Black Ascot är sådan flick-kvinna.

Black Ascot har inte varit en blogg jag besökt regelbundet, snarare högst några gånger. Bums insåg jag att bloggen var en saga. Jag har förmåga för det där, i filmen The Sixth Sense visste jag redan i någon av de tidiga scenerna att Dr. Malcolm Crowe var död och det är synd om mina närstående för det är hopplöst svårt att ljuga för mig. Inte så att jag är en naturbegåvning men jag har haft rikligt med tillfällen att öva mig på att känna igen lögn. Men jag misstog mig gällande till vilken grad Erika Ascot var påhittad. Min känsla var att någon gjorde ”roman” av sitt liv. Till viss omfattning är alla personligt skrivna bloggar sådana, inte uppdiktade men tillrättalagda, aspekter att skildra är valda. Det jag skriver om på den här bloggen är ”sant” men mycket väljs bort och tanken på absolut frihet tjusar mig; att skriva under pseudonym och kunna strunta i självcensur. I det som undviks finns det mest läsvärda, tror jag – men jag är inte säker. Min anledning till anonymitet skulle vara större möjligheter till trohet mot mig själv och det sätt jag önskar redogöra för mina erfarenheter. Inte som i Ascots fall möjliggöra en fullkomlig fantasi.

På Flickr är detta fenomen – unga kvinnor som fiktionaliserar sitt eget liv i enlighet med vissa myter – tydligt. Flickor och kvinnor skapar en ”låtsasidentitet”, förvisso med bas i sig själva, de skriver en historia med fotografier där deras kroppar, ansikten och upplevelser tar plats, blir till berättelse, en dikt som formas av den egna konstnärligheten. Flera av dem är skickliga, de har fotoströmmar besökta av hundratusentals personer och är stjärnor, som Miss Aniela, Quizz och Rebekka. Andra är lite svårare, som Elle Moss och Alisa. Mediet är fotografi men använt som i film för att skapa en illusion, det är icke-dokumentärt och estetiskt är det eller gränsar det ofta till photoshop-kitsch.

Erika Ascot har en Flickr, inte så avancerad som de ”äkta” tjejerna jag nämner ovan. Mitt besök hos hennes Flickr resulterade i en olustkänsla. I bilderna syntes bedrägligheten, ett koketterande med den roll jag beskriver, en, åtminstone bitvis, oärlighet som inte var svår att känna av. Bilderna ville dölja, inte visa och verkan blev inte något hemlighetsfullt utan något falskt. Inte så att jag upprördes, det är inte min sak att döma i det här ärendet, men Erika Ascots bildvärld engagerade mig inte på grund av den ohederlighet jag tyckte mig upptäcka.

fran-studio-totals-hemsida.jpg

Erika Ascot är lika upp- och ut-tänkt som Boxer-Robert, Laura Croft eller Anna Karenina för den delen och såvitt jag förstår är det reklamkollektivet Studio Total som producerat henne som reklam för Malmö Opera. Total låg också bakom Kulturpartiet. Erika Ascot finns på Facebook med 600 vänner, har en Twitter, har allt möjligt. Avsikten har varit att föra in henne, att lura in henne som livs levande. Det är inte första gången det sker och heller inte sista.

”Rösterna” under vissa av inläggen på bloggen, innan avslöjandet, känns lite sorgliga, tillskyndare hänger sig likt Stan gjorde till Eminem, öppnar sitt hjärta och ger kärlek och beundran. För Ascot bedårar, hon är kompetent åstadkommen för god utdelning av ett originellt reklambolag, skapad i kommersiellt syfte.

Efter avslöjandet – läs kommentarerna – lögnen tillstås, något annat stiger fram. Fansen accepterar Erika Ascot även som fiktiv.

⇐  ⊆ ** ⎩  ☹✦☺ ⎭  ** ⊇ ⇒

Comment on this post: 11 COMMENTS

29 September, 2008

Makarna Strömstedt – skoltjejer – tvillingarna Sedin…

sotnosar.jpg

Häromdagen när jag var ute och sprang läste Margareta Strömstedt den egna novellen ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” på P1 – det är en innerlig och respektfull berättelse. Lyssna här.

Jag såg Margaretha Strömstedt på biblioteket i Örnsköldsvik för några år sedan. Hon var tillsammans med sin man Bo, de stod och talade för att sedan börja gå långsamt mot och därefter genom den långa gång som finns på Arken – byggnaden som hyser Örnsköldsviks bibliotek. Jag ville gärna gå fram och hälsa men var rädd för att uppfattas som påträngande – generellt oroar det mig att människor ska uppleva mig som alltför närgången. Mitt sätt att förhålla mig till ”folk” är ibland undersökande, nästintill vetenskapligt och det har hänt att jag glömmer mig och börjar ställa inträngande och privata frågor. Fotografiet ovan är taget precis på den plats där makarna Strömstedt stod innan de rörde sig mot gången och i förlängningen busshållplasten – jag såg efter dem och fick kväva en impuls att ropa sådär som det ropas i ungdomsböcker när någon är på väg mot äventyr; ”Må lyckan stå er bi” – eller nåt. Tjejerna på bilden samlade pengar inom ramarna för något skoljippo. Ni skulle veta hur många mässor, konferenser, seminarier och tillställningar jag bevakat på Arken, eller så kanske ni vill slippa veta det? Tänker ni på det här med platser? Strömstedts stod där och sedan tjejerna och därefter satte någon upp pappersfigurer i naturlig storlek föreställande Tvillingarna Sedin och Markus Näslund. Strömstedts, skoltjejer, hockeyspelare – det känns som om det betyder något, jag vet bara inte vad.

Jag drömde att jag talade med en grupp japanska barn och att jag insisterade på att de inte skulle använda orden klockrent, spetskompetens, värdegrund, naturligtvis, självklart och egentligen – i skrift. De japanska barnen berättade för mig hur små lövvirvlar intill röda tegelhus uppkom.

Paul Newman är död – jag älskade honom.

Comment on this post: 2 COMMENTS

1 September, 2008

Bekräftelse

mamma.jpg

utlamnad-till-farliga-manniskor.jpg

Jag och min mor – konfirmation med 25 års mellanrum.

Tanken var att färdigställa något av alla de blogginlägg jag påbörjat. Kanske det om den ovanliga psykos jag drabbades av år 2002, eller det om att stoppa in sin familj i bilen och flytta 120 mil till en plats man ens aldrig sett på bild, eller berättelsen om det enda sant mystiska, alldeles oförklarliga Arkiv X-aktiga som har hänt mig, eller inlägget om min uppsats; Då åsiktsmängder möts – Om kvasirealistisk syn på sanning. Ni tror det är trist men det är så engagerande att jag blir yr och jag lovar att ni alla skulle vilja undersöka sanningsbegreppet via kvasirealismen och häpna över teorin om Den super-förbättrade-attityd-klubben om ni vore bekanta med den axiologiska världen. (Kanske är ni det.)

Men idag äger jag inte orden, de vill inte bli beskrivande och är inte tacksamma över den berättande struktur jag är ivrig att ordna dem i. De är kallsinniga inför min vilja till god formulering för att rättfärdiga detta utrymme jag tar i anspråk. Så var beredda; detta inlägg är ett meta-babbel utan slutsats eller poäng. Är meta ett passé uttryck? Häromdagen frågade jag en amerikansk curator; You mean like a meta-appearance that portray the structures of communication? Färgen försvann från hennes ansikte; Yes but I would never use that word.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia och fotograferar övergivna platser. Han hade pressvisning på Fotogalleriet Format i helgen och då berättade han att i Tyskland är fler personer sysselsatta med att producera pizza än att producera stål! Jörnmark är full av historier kring de platser han besökt och jag skulle kunna lyssna på honom HUR LÄNGE SOM HELST.

Det har varit alldeles för få äldre människor i mitt liv, när jag ser äldre som ser märkvärdiga och intressanta ut vill jag rusa fram och fråga dem om hur det var förr. Konstnären Lenke Rothman var den enda som överlevde förintelsen av en familj på nio. Hon intervjuades i P1, jag lyssnade då jag körde bil och blev sittandes andäktig kvar trots att jag kommit fram, det var speciellt. Lyssna ni med via SR:s fenomenala pod-service.

”Morgonen den femte februari 1960 bestämde sig tjugofyraårige Erik Malte ”Stubben” Gustafsson för att inte bli som alla andra.” – en av de bästa novell-inledningar jag läst. En samling av Pär Rådström har letat sig in i vårt hem. Litterär begåvning kommer i olika form men finns det någon sort som är så underbar och märklig som den där absoluta känslan av språkligt gehör, det där lätta, skira, välsignade, självklara när orden är ens födelserätt och ingen möda krävs för att uppnå perfektion och särart? Och ändå är Pär Rådströms värld den sorgliga och grå, vardaglig även i det exotiska.

Daniel Sandström är Sydsvenskans nye chefredaktör. Ända sedan min postis-tid har jag varit förälskad i Sydsvenskan, men kärleken är obesvarad. Innan jag skrev för Kvällsposten skickade jag någon artikel till Sandström i hans egenskap av kulturchef. Sedan ringde jag och hörde om han läst och om det gick bra att ’pitcha’ artiklar. ”Jag vill inte läsa något av någon som du” svarade han. Överhuvudtaget framstod det som om samtalet tråkade ut honom så att han höll på att förlora medvetandet. Någon som jag, jag vet inte vad han menade och jag kände mig sårad. Men det är som min yogalärare brukade säga när han drog någon av mina lemmar i ”fel” riktning: ”Det är bara ditt ego som smärtar.”

Viggo Cavling har tydligen varit studiekamrat med Sandström. Jag upptäckte Viggos dagbok, sedan jag började få Resumés nyhetsbrev – gud vad de jobbar hårt där på Resumé! Viggo brukade fika på det kafé jag och min sambo drev på 90-talet. Viggos artiklar har varit bra ända sedan Nöjesguiden-tiden och jag var alltid förtjust i hans stil. Han var nog rätt hårt ansatt av malmöitisk jantelag, men jag förstod att han var uppmärksam och klarsynt, och den karaktärsbedömningen gjorde jag utifrån hans skicklighet då det gällde att beställa fika. Han överträffades endast av Signe Persson Melin.

På förekommen anledning angående tomheten under rubriken till höger; ”Bloggar jag läser”: Jag läser inte bloggar utan endast stentavlor, papyrusrullar och någon gång tygtryck. NÄ, DET ÄR INTE SANT, jag läser 100-tals bloggar, till exempel Talking Philosophy, Byt Namn och Monsieur Thente, men det blir fel när jag ska lägga in länkar och jag måste ordna det.

Häromdagen, den dag det föll ett kraftigt regn, låg jag i sängen och halvsov precis på gränsen mellan vaket och dröm. En bild av att jag satt vid köksbordet och samtalade med en liten vit kanin kom för mig. Jag sade till kaninen ”Din bror är härunder” för jag hade upptäckt en likadan kanin fastsatt under köksbordet och jag sträckte in handen för att ta upp den.

Comment on this post: 6 COMMENTS

25 August, 2008

Konstupplevelser

jag-minns-den-dar-kaktusen-som-reflekteras-i-fonstret.jpg

Middag hos Mor igår. Hon är i färd med att byta bokhylla, och fotografier har blivit tillfälligt flyttade från en byrålåda till en papperskasse som jag istället för att hjälpa till med dukning rotade i. Dessa sex fotografier togs av min storebror, tre av dem genom hans sovrumsfönster, säkert inte länge efter det att han inhandlat sin Puch Dakota, eller nåt. Upprinnelsen till bilderna tippar jag är förälskelse – mopedförälskelse.

Idag hittade jag en bok av Per Rådström på fönsterblecket nedanför en av de jättelika pelargonerna (?) Att komma hem heter den och är en novellsamling. En av sidorna var uppvikt och där stod att läsa:
En god vän jag hade sade en gång till en ung dam på ett tåg: Säg förlåt, ni ser så intresserat på landskapet, fröken. Är ni möjligen från Västergötland?

Comment on this post: 11 COMMENTS

11 August, 2008

“The ebb and flow of the start of something”

kom-ut-ar-1965.jpg

Jag köper gamla pockets för att omslagsbilderna är fina.

Naked In The Night gavs ut år 1965. Nakenhet på bild har förändrats, kanske finns den inte längre? Naket nu är tränat, solbränt och retuscherat = nakenuniform. Väninnan knyter Mollys bikiniöverdel, jag tycker de är vackra.

Her buttocks flared gracefully. Jag har tankar på att härma en historia, en boks dramaturgiska händelseförlopp från t. ex. en Harlequin-roman eller den här utifrån hur storyn beskrivs på baksidan av boken. Men – min novell skulle skrivas i seriös stil, i den ton som till exempel Herman Hesse, James Joyce eller Maguerite Duras skrev i. Vilka ord skulle Hesse rört sig med för att beskriva det här; It started in college, where she drove every male on the campus crazy with yearning and played them like fish on a line. But beeing queen of a masculine harem wasn’t enough to satisfy her. She couldn’t predict the pit into which she was plunging?

Comment on this post: 6 COMMENTS

    Archive