När Hanif Bali kallar kvinnliga IS-terrorister ”honor” eller Anne Ramberg menar att Bali är en ”taltratt åt bruna råttor” tolkar jag inte det som om de försöker avhumanisera människor för att röja väg för ett folkmord utan att de uttrycker förakt och avsky. Det jag i stället har svårt att stå ut med i sociala medier är hyckleriet, de värsta grovmunnarna är prinsessan på ärten när det kommer till dem själva, för att inte tala om den passiva aggressivitet där man utnyttjar ”god ton” som vapen mot andra medan man själv säger förfärligheter med oskyldig uppsyn.

Om du fick välja mellan att Bali blev snäll på Twitter och IS-terrorister blev snälla i världen, vad skulle du valt?

Hm, göra sig av med några nedvärderande tweets eller en mördarsekt som använder våld för att trasa sönder individer, familjer och samhällen samt destabilisera världen? Ja, jag är ironisk. Bara en känslomässigt störd, förmodligen kriminell person, skulle prioritera att styra upp Balis tweetande.

Vill ledarskribent Alice Teodorescu teckna en bild av ett kollektivt stört samhälle när hon går i polemik med de som anser att Bali är värre än IS och skriver i en krönika: ”IS- terroristerna är det verkliga problemet, inte Hanif Balis tonläge”? Nä, moderatens ton är inte ett särskilt problem men Teodorescus halmgubbe, falska motsättningar och att hon utgår från en vulgariserad bild av verkligheten är det.

Varför kan vi inte stoppa terrorister som också är svenska medborgare vid gränsen? För att rättsvårdande myndigheter vurmar för dem, är fredsskadade, naiva eller apologetiska och vi svenskar är mer rädda för dålig ton än terror? Det är Teoderescus förklaring. Varför har sossarna inte ordnat detta? Frågar hon som om vore det den enklaste sak i världen trots att hon vet att en lagändring – som utestänger medborgare från nationen de har medborgarskap i – är en lång och komplicerad process. Nog förstår Teodorescu vilket tvåeggat svärd hon vill svinga, som en framtida, extremistisk regering kan bruka mot alla de ogillar?

Teodorescu skriver IS-terrorister åtminstone och inte IS-anhängare. Den som inte får med ordet terrorister i omedelbar följd till IS, frikänner dem. I alla fall enligt Niklas Gillström, biträdande presschef hos moderaterna, som twittrade: ”Nu har SVT gått till att kalla det ’IS-anhängare’. Vad är det för fel på ”terrorister”? Gått till? Gillström tycks insinuera att SVT på möte beslutat att manipulera allmänheten genom att inte alltid säga IS-terrorister.

Men det är Gillström som vill manipulera och utnyttja vår ibland ytliga förståelse av språk, där mening måste skrivas på näsan – Gillström låter sitt ordmärkeri göra politisk tjänst. Al-Qaida, IRA eller fascism är ord jag kan skriva utan att göra bindestreck till terrorister eftersom orden konnoterar, det vill säga innebär, bland annat terrorverksamhet. Skulle vi inte kunna ha ett omväxlande språk med synonymer utan att det finns en dold agenda?

Rekord i att en göra obestämbar grupp till försvarare av terrorism tog Jennifer Wegerup i en krönika i Expressen. Varför, frågar hon oblygt, sörjer vi inte de skandinaviska kvinnorna Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen som mördades bestialiskt av IS utan ömmar för kvinnliga is-terrorister? Wegerup skriver: ”Nog är det om dessa kvinnor [IS offer] vi borde prata, för dem våra hjärtan borde gråta. Inte för dem som frivilligt valt att ansluta sig till IS, leva med männen där, uppfostra sina barn enligt kalifatets regler.” Tala för dig själv, vill jag säga. Ge exempel, borde hennes redaktör ha sagt. Premissen i Wegerups krönika är att alla reportage om terrorister är snyftreportage, men de enda jag har sett som tycker att IS-kvinnorna borde vara prioriterade offer är de själva och några av deras anhöriga.

Batikhäxorna på soc. vill skicka terrorister på spa, Löfven är upptagen med folkutbytet och SVT banar väg för kalifatet – en hel del tror så. Det gör knappast Teodorescu, Gillström eller Wegerup men ändå drar de i sina resonemang näring ur den världsbilden. Varför? Man vill vara rebell, göra bombastiska avslöjanden om hur dåliga andra är och visa sin egen anständighet men framförallt handlar det om politisk positionering; att frammana en överdriven bild av hur illvilliga och oförmögna att ta itu med hot regeringen är – man utnyttjar populism för ett maktskifte.

Problemet är att vi är hotade, demokratin är alltid skör och tyranner alltid redo att underordna medborgare sina egna intressen. Religiösa fanatiker och hemvändande terrorister är en fara. Men de som vill förvanska språket och presentera en förljugen världsbild för att slå på den egna eller partiets trumma är inte till någon vidare hjälp.

Grupptillhörighet är ett långt mer tvåeggat svärd än vad somliga låtsas om. Samfund bör byggas nedifrån och upp, en individ i taget, först när den sköra balansen mellan viet och jaget upprätthålls blir samhällen drägliga. Människans ideal är frihet och gemenskap på egna villkor, därför irriterar romantiseringar av diverse kollektiv mig. Ofta finns under kollektiv-ivrares motivation en vilja att kontrollera andras liv, vilja till auktoritet över medmänniskor saluförs som en god och nödvändig gemenskap.

För att vara flockdjur är vi människor rätt usla på samexistens. Kolla hur de som kan välja lever, gott om lebensraum och med makt över vilka de konfronteras med. Motsatta förutsättningar har de som är hänvisade till sin livssituation, ingen delar toalett med så många de kan för att det är mysigt. Vi är flockdjur om flocken är bra för oss, annars ensamvargar.

Kyrkohistoriker Joel Halldorf har de senaste åren blivit en av svensk offentlighets mest namnkunniga kollektivromantiker. Inte av kollektiv generellt (kanske, lite?) utan av sin variant, kristen gemenskap. Text för text diagnostiserar Halldorf vår tid: Den är tom, vi är olyckliga och har förlorat känslan av mening. Populism, konsumtion och psykisk ohälsa är symptom på att Gud inte är centrum i våra liv.

Ytterligare bevis för vår vilsenhet skriver Halldorf under rubriken Rädda den liberala demokratin – gå i kyrkan är att journalister i ökande frekvens citerar William Butler Yeats dystopiska rader ”Things fall apart, the centre cannot hold” ur dikten The Second Coming. Jag har citerat just de raderna några gånger! En gång när jag beskrev Albert Camus depression. Problemen hopade sig för författaren, hans tuberkulos förvärras, sten läggs på börda, den ledstjärna han alltid följt försvinner bak depressionens moln, han blir vilse och bryter samman.

”Allt längre ut i kretsen cirklande hör falken inte falkeneraren; allt faller sönder; centrum är för svagt”, så lyder hela strofen ur The Second Coming. Återkomsten på svenska, här översatt av Malte Persson. Med poesins träffsäkerhet beskriver Yeats hur en människa/ett samhälle/ett system bara håller för en viss tyngd/ett visst sönderfall/en viss uppluckring. Skeenden, individer, grupper och revolutioner – allt har en gräns som kan passeras; falken kommer för långt bort från falkeneraren, kaos tar över, integriteten upplöses, systemet kommer i spinn och när ordningen är upplöst kan antikrist smita in, han återföds: Yeats har åstadkommit den hittills snyggaste skildringen av en systemkollaps.

Vilket han gjorde 1919, strax efter första världskrigets slut. INTE som Halldorf påstår ”strax efter att Nietzsche dödförklarat Gud och den kristna teologin ersatts av politiska ideologier”. Det är nämligen i Den glada vetenskapen från 1893 som Nietzsche låter Token störta in på ett torg och ropa ”Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom!” Nietzsche menade för all del att upplysning och politik – modernitet, alltså – hade gjort oss mindre gudfruktiga men för Nietzsche var Gud ingen himmelsk fader utan centrum i en hycklande struktur som upprätthöll det värsta han visste: Slavmoralen, som inte är moral alls utan ögontjäneri.

Se där en detalj som passar illa i Halldorfs väv av historieskrivning med Gud som den mittpunkt tillhörighet flödade ur tills liberal kultur svepte in och sköljde bort gemenskap och mening. Dessutom, menar Halldorf, det enda bra med liberalismen kommer från kristendom. Liberaler har ”i tysthet införlivat kristen teologi i sitt system. Idén om ett absolut människovärde bygger exempelvis på den judisk-kristna tanken på att människan är skapad till Guds avbild”. Halldorf fortsätter ”Varken människovärde eller mänskliga rättigheter kan härledas ur den biologiska och materialistiska människosyn som utgör det officiella postkristna credot”.

Wow! Stark tobak! Bara från Gud kommer människans värde? Inte från klasskamp, politiska strömningar eller människor? Har religion som garant för människovärdet fungerat, hänger systemkollapser ihop med sekularitet, var våra liv mer meningsfyllda innan det postkristna credot? Nej, kristen gemenskap som Halldorf framställer den liknar utpressning i ett dysfunktionellt förhållande: Välj bort vår grupp och du väljer bort moral och mening.

Att basera mänskliga rättigheter på åsikten om att vi är Guds avbild är skört. Skadeprincipen, liberalismens grundläggande princip, placerar moralen där den hör hemma: Bland människor, lev som du vill men du får inte skada andra eftersom det SKADAR DEM. Vems avbild du råkar vara är inte relevant.

I artikeln Vägen till gemenskap leder Jesus till döden problematiserar Halldorf det oberoende statlig välfärd innebär: ”Vi talar gärna om folkhemmet i termer av solidaritet, men på ett djupare plan handlade detta projekt, som Lars Trägårdh och Henrik Berggren visat, om oberoende. Staten ska ta hand om oss, så att vi slipper vara beroende av andra människor. Arbetarna befrias från beroendet av arbetsgivarna, hustrurna från sina män (och vice versa), barnen från föräldrarna – och tvärtom när föräldrarna har åldrats.” Samma varning för skattebaserad trygghet gör de socialkonservativa tänkarna Patrik Engellau och Thomas Gür i essän Den övermodiga beskyddaren – hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna. Normkollapsen är ett faktum i Sverige, menar de, vi har skattat bort civilsamhället och i förlängningen moralen. Civilsamhällets uppgift är att fostra och civilisera människorna och om garanterad välfärd existerar så leder det till dygdernas utplånande, så lyder deras liksom Halldorfs tes.

Ungefär samtidigt som Yeats diktar Återkomsten utackorderas min mormor till en prästfamilj sedan hennes far och bröder dött i Spanska sjukan. Civilsamhället fungerar? Religiösa öppnar sin famn? Nej, sju år gammal blir hon tjänsteflicka som får arbeta hårt, prästparet behandlar henne grymt, det rättfärdigas med att hon är fattig och faderlös och följaktligen syndfull. Prästparets attityd mot henne beskrev John Stuart Mill i Om friheten från 1859: ”Överallt där det finns en härskande klass bestäms moralen i ett land till stor del av klassens intressen och dess känsla av överlägsenhet”. De måttstockar socialkonservativa längtar bygger på deras preferenser och behov, mer sällan på vad som är bra för den som ska mätas. Mill beskriver de incitament som formar människors tankar om hur nästan ska bete sig så här: ”Ibland är det deras förnuft, vid andra tillfällen är det fördomar eller vidskepelse, än är det vänskapsförbindelser, än antisociala känslor som avund eller svartsjuka, övermod eller förakt, men oftast är det önskningar eller bekymmer beträffande den egna personen.”

Numera hörs åsikten, också hos Halldorf, att liberalismens tillkortakommanden är orsaken till att människor vänder sin håg till populism. Sverigedemokraterna är det enda folkrörelsepartiet idag, påstår Halldorf. Det måste vara Gud, nationalism eller svenska värderingar à la Sverigedemokraterna om det ska kvalificera som folkrörelse? Halldorf ser inte de som arbetar för mänskliga rättigheter, feminism, antirasism eller miljö? Han förstår inte att också sådant kan vara meningsskapande, bara det dogmatiska ger mening?

Sverigedemokraterna förstår det, de är stolta över att vara det liberala samhällets fiender. I radions P1, förra året, pekade SD:s pressekreterare Rickard Jomshof ut det politiskt korrekta, mångkulturella samhället som fienden – som hotet mot Sverige. Trygghet och välfärd kan inte existera där, sa Jomshof, utan för det krävs: ”att alla svenskar nånstans står för samma värdegrund, det nånstans utgör grunden för det välfärdssamhälle som tagit generationer att bygga upp.” Det är tvärtom, ett demokratiskt välfärdssamhälle bygger inte på att vi är lika utan på att den olikhet som naturligt finns i grupper av individer tillåts. Sverige har aldrig varit en konfliktfri gemenskap, det Engellau och Gür kallar dygd var ofta rädsla och tvång och i takt med att starkare klassers intressen inte längre tillåtits sätta agendan blev Sverige en människovänligare nation.

Och nu kommer vi till poängen i denna text: Det Jomshof, Halldorf, Engellau och Gür (inga jämförelser i övrigt) förespråkar med sina respektive värderingar, det de tror helar människan: Att alla anammar deras preferenser – är det som splittrar människor, familjer och samhällen. Att underordna en människa ett liv hon tvingas till gör hennes centrum svagt och riskerar att korrumpera henne. Människovärdet utgår inte från Gud, dygder frodas inte av beroende utan från möjligheten att leva med självaktning, att ha både ansvar för och makt över sitt liv; integritet och oberoende är synonymer, det är ingen slump. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen om vi nu har mördat Gud: ”måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det [mordet] värdiga?” Utan Gud tvingas människan att bli vuxen, lägga kontrollen inom sig och dömas bland andra människor på lika villkor.

Sekulära och liberala samhällen har ständiga problem och utmaningar, men det finns anledningar till att flyktingströmmarna går i riktning mot dessa nationer; de gör inte livet tomt utan ger oss i bästa fall större möjlighet att välja de gemenskaper som drar våra bättre sidor ur oss. Bara den som gör Gud till centrum i sitt liv känner att livet är centrumlöst om Gud saknas. Att fylla sitt liv med andlighet och tillhörighet – att utveckla moral och ryggrad – är inte svårare i ett sekulärt samhälle som erbjuder viss välfärd, det är enklare.

Från Mikael Janssons bildserie ”Let’s get lost”, serien är kontroversiell och det här inlägget är ett försvar av den. Ett försvar jag skrev 2010, som replik på Johan Wirfälts artikel ”Janssons frestelse” i DN och lite grann Kajsa Ekis Ekmans text under samma vinjett – ”Kvinnor på bild”. Jag skickade, dock, aldrig in repliken. Texten handlar om hur moral ska bedömas i diverse olika konstnärliga framställningar, det återaktualiseras ständigt.

EN KONSTNÄRLIG FRAMSTÄLLAN ÄR INTE ETT MORALISKT STÄLLNINGSTAGANDE

För några år sedan hörde jag en kvinna på radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen ”Lifsens rot”. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade ”gruppen kvinnor”.

Av allt att döma begrep den här personen inte vad litteratur är. Alla gör inte det, som antifeministen Pär Ström när han menar att flera Astrid Lindgrenkaraktärer är skapade för att ingå i ett generellt förtryck mot män. Gudskelov är det sällan som folk misstolkar litteratur genom att lägga faktiska moraliska bedömningar på fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser.

Men det iscensatta fotografiet får står ut med mästrande omdömen ofta. Inte alltid felaktigt, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie ”Let’s Get Lost”, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur ska skildra goda kvinnor.

Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är ”laddade med unkna konnotationer”. Ja, så är det och det är i sin ordning för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse likaväl som en författare kan det i text.

Vi är dåliga på att tolka fotografi, den vanligaste förbistringen är den att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall. Fotografiets uppenbara anknytning till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen gör hävdanden, att han eller hon medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.

Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra. Visst, fotografiets retoriska övertalningsförmåga är något särskilt, den lånar sig gärna till smaklöshet och går ideologiska ärenden. Vad Kajsa Ekis Ekman är inne på under samma vinjett som Wirfält är den våp-attack vi utsatts för under några år. De lätta herrtidningarna ideal där hud byts mot yta har spridit sig till kvällstidningarnas bilagor och tidningar för tweens  – en trend av utslätade flickor och kvinnor i dokumentära vardagsbilder.

Det är trist, men har inget gemensamt med Janssons estetiskt begåvade visualisering av en fantasi. Skulle Wirfält ogilla Janssons bildserie om den sattes upp på scen? ”Let’s get lost” bör ses som en åskådliggjord berättelse hellre än ett moraliskt ställningstagande.

Vore det inte till nytta om det fanns ett filmteam vars arbete var att dramatisera, och avtäcka, privata skeenden inför de berörda? Någon som via sitt beteende skadade människor fick se skådespelare iscensätta det egna handlandet: ett ”Uppdrag granskning” för relationer. De goda nyheterna är att det redan finns. Fiktion (i olika genrer) som till exempel skildrar hur det är att vara barn till en alkoholist – vilket Alex Schulmans roman ”Glöm mig” gör – är en sådan dramatisering. De dåliga nyheterna, åtminstone angående alkoholistföräldern, är att det ingår i sjukdomen att inte erkänna drickandet oavsett hur överbevisad man blir.

Diktjaget i romanen heter Alex, och är helt och hållet lik verklighetens Alex Schulman, han berättar sin historia i uppbruten kronologi; minnen från hela livet böljar fram och tillbaka. Lisette, hans mor, har supit i trettio år. Alex är desperat efter att bli sedd: få prata med mamman om smärtan hon åsamkat, få känna hennes kärlek och försonas – han är desperat efter att få helas.

Vilken kraft litteratur har, särskilt om den är bra och Schulmans bok är bra. Författaren förmår outhärdligt precist beskriva hur tillvaron går från vardag till mörker i takt med att föräldrar fyllnar till. Här är en scen: mor och far med sönerna Niklas, Alex och Calle har åkt till Pizzeria Coliseum i Hagfors. Föräldrarna börjar med att beställa in snaps, vodka och starköl, sedan mer snaps, mer öl och så blir mamma sugen på vin. Efter pizzan får pojkarna banana split och föräldrarna Irish coffe, och Alex skriver: ”men där [vid efterrätten] hade vi redan förlorat våra föräldrar för länge sedan.” På pizzerian i Hagfors ersätts de som borde vara ens trygghet med fyllhundar – ”att se sina föräldrar försvinna på det här sättet gjorde något med oss.” Niklas får ”övningsköra” hem och Alex tycker det är märkligt, Niklas är ju bara 14?

Så når Alex, som vuxen, sin gräns. Släkten kommer för att träffa hans nyfödda dotter Frances, sent omsider stövlar en berusad farmor in och äter tårta med händerna – Alex ber henne använda bestick och det är tillräckligt för att utlösa vrede. Varje konfrontation mellan mor och son är mättad av hans medberoende: ”Jag försöker ordna saker och ting så att risken för att mamma ska bli upprörd alltid är minimal.” Medan hustrun firar deras babydotter i den värld av trevlig, välmående kändisklass som borde vara Alex så är han upptagen med en grekisk tragedi – hans liv rinner iväg på att försöka hjälpa en mamma som inte kan hjälpas. Lisette vänder demonstrativt bort blicken från sondottern, och då brister det: ”Det var något som gick sönder i mig där. Jag har sett det beteendet så många gånger förut hos mamma, men då var det mig hon inte ville se. Det är min barndom. Och nu hände det igen, med Frances.” Alex bryter samman: ”Jag sätts ur spel. Jag ligger i sängen och koncentrerar mig på att andas. Jag ligger där i flera dagar.”

Alex kropp viker sig slutligen under den inre spänning han lever med, hans intellektuella jag tycks ha kunnat fortsätta vara domesticerat under medberoendet för alltid – också på bekostnad av hans nya familj. Mammans drog är alkohol men Alex drog är mamman, han tror att hans liv hänger på att få veta att den kärleksfulla, intelligenta och roliga – den nyktra – Lisette är den äkta. Många av er kan ana vad som sker när Alex vill få in mamman på behandlingshem (cirka en miljon svenskar har riskkonsumtion av alkohol); han blir fienden och hatet mot den som vill ta bort spriten är inte nådigt.

Är något prosa om man kan googla fram bilder av samtliga inblandade under deras rätta namn? Kolla deras Instagram? Leta rätt på sådant, i bild, som beskrivs i boken? Schulman verkar ha nedtecknat den här biten liv som han upplevt den, dedikationen är till bröderna och lyder: ”med respekt för att detta är min historia och att er kan vara en annan”. Men biten verklighet är tillrättalagd, utfylld till berättelse och också det som blott vidrörts av fiktion är romankonst.

Rimligt är att gråta sig genom ”Glöm mig”, vilket jag gjorde, men också skratta. Ibland är det dråpligt. Calle och Alex åker till Lisette och vet inte i vilket tillstånd de ska finna henne: ”Det här ska bli kul”, påpekar Calle, ”Ja, det ska bli mysigt” replikerar Alex. På Alex bröllop är mamman och marskalkarna plötsligt försvunna, mamman är sur och har stängt in sig på ett rum: ”Men, Lisette. Du kan väl komma ner och äta en bit tårta i alla fall, säger en av marskalkarna.” Alex förskönar inte, amerikanska filmslut är ovanliga i den här världen, det är tungt och ärligt. Schulman tycks född in i att axla rollen ”Alex Schulman” och det förefaller ofta klaustrofobiskt, nu försöker han skriva sig fri: knausgårdar sig framåt en familjemedlem i taget.

Privata detaljer bör fortsätta vara privata, tycker somliga. Fortsätt publicera, menar jag. Kändisen Schulman och hans kända mamma – det bidrar till dynamiken men allra mest är detta en historia om ett alkoholistbarns kamp för att överleva.

Jenny Maria Nilsson

Min dotter visade mig detta citat ur ”Mot fyren” av Virginia Woolf. Mrs Ramsey tänker:

”Och detta var vad hon numera ofta kände behov av – att tänka, eller inte ens tänka. Att sitta tyst, att vara ensam. Allt varande och handlande, allt som blommar, lyser, klingar, det dunstade bort, och med en känsla av högtid krympte man ihop till att vara sig själv, till en kilformig kärna av mörker, osynlig för andra.”

En träffsäker beskrivning av det där tillståndet, ett helande tillstånd.

- Så mäktigt Winterfell ter sig härifrån.
- Det där är inte Winterfell, det är Uppsala domkyrka.
- Trist att du underordnar ditt tänkande befintliga maktstrukturer.

Får jag några tecken på mig så brukar jag ta upp något jag funderat på ett tag och som passar in i beställd text. De tankar som stannar är ofta mer intressanta än de där hastiga som slår ner som en blixt och sedan försvinner. (Fast nu när jag skriver ner det blir jag osäker på om det ens är sant.)

Nå, det irriterar mig att Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” som hänger ovan aulaingången på Uppsala universitet missuppfattas. Eftersom den italienske filosofen Ferraris, vilken jag skriver om i dagens Under strecket, menar detsamma så passade jag på att påpeka vad Thorild och Ferraris menar:

”Postmodernism är en ism, menar den italienske filosofen [Ferraris] som förstärker det olyckliga och slentrianmässiga förakt vi har för ”bokstaven”, för det intellektuella, de restriktioner och regler som etablerats för att hantera tänkandet. Vi anser oss större än så, vi är sådana rebeller (läs låtsasrebeller) och föredrar ”anden” som representerar tanke och vilja.

Vilket gestaltas både i Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och i vårt instinktiva ryggande för dessa ord. Vadå tänka rätt? Säger vem? Vad är bra med att underkasta sig makten i sitt tänkande? Nej, Thorild, liksom Ferraris, uppmanar oss inte att underkasta oss auktoritet utan att underkasta vårt tänkande den auktoritet ett kritiskt granskande av det innebär. Upplysningsideal, alltså.”

Fåfängt farväl till filosofins halaste ål. Hela texten finns här.

Ikväll gästar jag Fotosnack och samtalar med Dick Svedenborn. Alla uppgifter om ”kalaset” finns här. Svedenborn frågade om jag ville ta med några bilder för att visa och prata om, och det ville jag ju. Men alltid när jag får den där frågan så inser jag att man kan inte bara kan visa några bilder. Jag påminns om hur mycket den kontext man ser ett fotografi i betyder.

Till exempel har jag en portfölj med hyfsat bra pressbilder som jag samlade under de år jag arbetade som pressfotograf. (Ett ungt par kysser varandra i typisk miljö på en skolavslutning, tre pojkar med tre bollar i luften på ett träningsläger, en hockeyspelare med vansinnigt ansiktsuttryck och så vidare.) Bra fotografier i komposition, uttryck, färg och så vidare, men de har ingen bäring utöver det. När de kommer bort från text och tidningssida, bort från sammanhang så känns de som en lekplats barnen har lämnat; tomma.

Men vad det där bäring är, är inte så enkelt att veta. Ibland får fotografen det gratis, en historisk händelse, något betydelsefullt sker. Inte många pressbilder är sådana och de kan dessutom vara tekniskt misslyckade (vilket i sig inte förstör bilden). En konstfotograf måste hitta sin egen bäring. Det är så svårt, få lyckas med den kombination av tanke och uttryck som krävs, men när de gör det är de fantastiska.

Nå, bilderna ovan är cirka tio år gamla och del av en serie, den tredje serien jag tog när vi var på väg att flytta ifrån Örnsköldsvik. Serie ETT var av detaljer i staden Örnsköldsvik, bilder tog jag med en analog småformatskamera, en amatörkamera. Serie TVÅ var motsatsen: arkitektur, linjer, stad och de bilderna tog jag med min mellanformatskamera. Serien ovan, serie TRE, fotograferade jag när jag arbetade. Jag gav mig själv tydliga regler för att se om det gick att gestalta de avsikter jag hade. I en godtycklig jobbsituation så satte jag på den värsta vidvinkellinsen som fanns i min utrustning, backade så mycket jag förmådde och knäppte, utan att tänka så mycket. Jag fotograferade alltså enligt en formel för att så långt det var möjligt plocka bort mig själv ur ekvationen.

Avsikterna var att göra ett tidsdokument. Så mycket som möjligt skulle med av tiden och platsen, jag inväntade inte bilden och bestämde inte det jag brukade bestämma. (Å andra sidan bestämde jag annat.) Jag ville ha en känsla av verklighet, bilderna är inte särskilt verkliga men de är ändå mer verkliga än de bilder jag vanligtvis tar och inte sällan kom en skrivande kollega med och skapade en meta-dimension.

Jag har ett bittersött förhållande till dessa fotografier. Jag hatar vidvinkel! Hatar att lämna de avbildade i den där rumsliga kylan. Personerna på bilderna känns utnyttjade (men sårbara och det är vackert). Och jag hatar linsdistorsion, vidvinkeln gör kaos med bildens linjer, jag får panik när det inte är rakt, och har inte kompenserat för detta i Photoshop. I princip fotar jag bara med normalobjektiv. Det är inte möjligt, brukar folk säga då. Jo, faktiskt, jag anpassar mig så jag kan det. Nu är bilderna i serie TRE cirka 10 år gamla, jag är nyfiken på hur de förändras.

Kom gärna ikväll! Jag ska berätta allt jag vet om livet och fotografi. Kom fram och hälsa. Tänk på att jag ser dåligt och förmodligen inte har glasögon. Också det är ett estetiskt beslut. Världen är så påträngande när den är skarp hela tiden.

I de sista skälvande minuterna av 2013 kom jag ut med den här boken: Albert Camus: varken offer eller bödel. Vågor av uppskattning och pengar har sedan sköljt över mig! Visst låter det där som om jag är ironisk men så har det varit i förhållande till vad jag som debuterande författare på ett litet förlag förväntade mig. Tack för alla mejl från er läsare, dessa mejl är det bästa och jag kommer att spara dem för alltid.

Det är som en sjukdom, jag måste liksom göra allt till meta (betrakta mig själv medan jag betraktar något – i det här fallet ett skeende) och medan jag skriver så inser jag att detta är det avslutande blogginlägget om min Camusbok och det bör sorteras in under det amerikaner kallar closure. Dags att dra vidare, inte från Albert Camus (gud, nej! Camus har jag gjort till metod och den snygge mannens röst hör jag för alltid i huvudet) men det är dags att slita sig från detta projekt för att vara fri för andra.

Jag tänker automatiskt på vilka sätt jag kan missuppfattas när jag skriver. Jag vill det inte men gör det ändå och det är minsann svårt att styra sina tankar. Det blir mer aktuellt i artiklar och kanske är det en av anledningarna till att jag skriver så långsamt. Detta kan man missuppfatta, tänker jag – om allt, och försöker omformulera. Visst är det bra att vara sin egen värsta kritiker men det finns något fåfängt och ängsligt över alltihop och det får bara inte bli hämmande på fel sätt. (Nej, gud förbjude att något förtrycker mitt stora geni! #ironi.)

Vad jag vill komma fram till är att jag i samband med att boken gavs ut hade en del farhågor kring saker. Worst case scenarios är en specialitet, och en av dessa ”saker” var att mitt språk skulle missuppfattas. (Risken är, vilket ni snart kommer förstå, rätt stor.) Folk kommer tycka saker om en, c’est la vie, men här riskerade skuggan av ett eventuellt tillkortakommande att falla över Camus.)

Det roar mig att tramsa med språket och att vara überseriös med det. Jag vill ha ett brett språk, hämtat från många håll och tider, från olika klasser. (Klass som i samhällsklass.) Språket får i essäer gärna vara både formellt och folkligt, både fjortisaktigt och högstämt men ändå alltid troget innehållet. Jag vill ta mig så långt jag kan med språket, färdas så långt jag förmår ut i utmarkerna och vistas där allt nästan skär sig, stryka längs gränserna, tätt intill misslyckandets träskmarker där man för längesedan lämnat kartan bakom sig och det egna gehöret är det enda man har att lita till.

Varje individ utgör en uppsättning språkliga förhållanden, vem jag är ska märkas i texten som kommer ur mig, verklighet blir till litteratur (om allt går som det ska) silat genom det filter som författaren är. Författaren är verklighetens verktyg och språket är hens verktyg.

Inget av detta jag nu nämnt har jag eller kommer jag att lyckas med. Ambitionen är för hög, i alla fall för mig, men strävan är värt något också när nederlaget är definitivt.

Jag gillar banal slang, ord som ”pretty boy” och fraser som ”han var så söt att man vill breda smör på honom och äta upp honom” gärna jämte byråkratsvenska och fackspråk. Jag gillar ord som ”supergulligt” bredvid ord som ”inkommensurabelt”. Jag gillar att skriva konstkritik medelst skvallerspråk och om Paradise Hotel med terminologi hämtad ur analytisk filosofi.

Och jag har en vurm för hemmasnickrade metaforer. En sådan som finns i boken är: ”De flesta som vistas på planeten får snabbt sina danskort fulltecknade av försörjningsbördan och utrymme att utveckla talang saknas.” Det där är nästan fööör töntigt, för sökt, men förhoppningsvis räddas det av kontexten och balanseras av helheten.

Jag vill göra läsaren osäker stundtals och andra stunder lugn – vem har skrivit detta? ska läsaren fråga sig. En intellektuell som behärskar fjortisspråk eller en fjortis som är intellektuell? I bästa fall läser texten läsaren och de bästa texterna är nästan alltid de där man inte kan behålla en eventuell instrumentell föreställning utan tvingas med ut i fäladen.

Vilken oändligt rolig leksak det är ändå! Språket med sina lager och labyrinter och sin kapacitet för alla dessa olika rytmer beroende på sammansättning. Jag vet hur jag vill begagna det men, oroade jag mig, när man har så lite tid att skriva på egna projekt och det sker under svåra omständigheter så borde man kanske inte gå dithän där risken för felaktiga tolkningar ökar? (Om man nu har ett val?)

Nå, jag hade ändå fel för generellt missuppfattades det inte utan fattades. Så här skrev Daniel Birnbaum i en recension i Helsingborgs Dagblad:

Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok. Vardagsspråket tränger sig ibland på som “lök på laxen” men aldrig de akademiska flosklerna. Vilken lättnad!

Och Birnbaum fortsätter:

Camus tillvaro var full av ögonblick av stor intimitet med världen, skriver Nilsson. Hennes egna vackraste passager skriver vidare hans svindlande glädje.

Ett vackert språk är målet, vackert trots ”lök på laxen” och det gläder mig att Birnbaum märkte just det där uttrycket som bär en annan tid i sig och har blivit bisarrt, eller mystiskt, sedan dess konnotation hamnat i skuggan av historien. Likväl fungerar det. Min sambo, som gör första korrekturläsningen åt mig, frågar ibland om just sådan språkdräkt: ”lök på laxen, really?” ”Ja, really”, svarar jag.

Om mejlen från läsare är det bästa så är det näst bästa att jag fick Gerard Bonniers essäpris. Motiveringen lyder: ”För en samling skarpsinniga essäer om Albert Camus: en originell spegling av hans liv och verk, allt buret av en intellektuell hållning värdig vår egen oroliga tid.”

Jesus, liksom, vilken överraskning! Bonniers reklammaskineri ställdes till bokens förfogande och det är orsaken till att upplagan för tillfället är slut på förlaget och i alla bokhandlar, nät och fysiska, men när som helst finns den åter.

Det andra befarade missförståndet var att folk skulle slå ner på att jag konsekvent valt bort sekundärlitteraturen om Albert Camus. För mig fanns inget tvivel angående huruvida detta var rätt väg. Inte i samband med denna sortens bok: en tunn biografi/essäsamling. Det var mina tankar jag ville pröva och jag ville gå direkt till källan, enbart till källan, Camus egna texter vilka jag inför boken läste i kronologisk ordning. (Vid intresse kan bokens förord läsas här.)

Jag är medveten om diverse teorier om Camus som finns och anser rätt många av dem ointressanta, en teori kan för övrigt vara attraktiv och lockande utan varken evidens eller bäring. (Kanske särskilt då?) Och det pratas för lite om att så många böcker är upprepningar av andras tankar, tryckta Buzzfeeds istället för nya verk. Men kanske, tänkte jag, skulle viljan till självständighet uppfattas som arrogans och hindra förståelse. (Inte för att jag tänkte anpassa mig till det men jag var beredd på dåliga recensioner.)

Karl-Ove Knausgård sa i en dokumentär att han inte hade Facebook o.d. för att han inte ville att allt skulle ha kontakt. Som jag tolkade honom menade han att det finns ett värde (ett intrinsikalt värde?) i odlandet av särart, i tänkande som försiggår åtskilt och på olika platser. Utbyte är kanske på gott och ont? Vi fogar in oss och domesticerar varandra. Och “All good things are wild and free” som Thoreau sa.

Nå, igen, det jag var rädd skulle missuppfattas blev det som värderades.

På den prisgivningsmiddag som Bonniers gav så höll författaren Fredrik Sjöberg ett tal till boken och det inleddes så här:

Ingenting är enklare än att skriva biografiska essäer, eller för den delen essäistiska biografier, om sedan länge bortglömda människor. Den ur det allmänna medvetandet försvunne vänder sig förvånat i sin grav och möter författaren med en blick som säger: du kan ta dig vilka friheter som helst. Ingen kommer att opponera sig. Gör vad du vill.

Den som däremot ger sig i kast med att skriva om en av dem som alla minns och känner är som bakbunden redan från början. Förväntningar och konventioner om vartannat. Är författaren dessutom debutant, och ger ut sin berättelse på ett förlag beläget långt bortom de fashionabla boulevarderna, är alltsammans mycket riskabelt.

Ut ur detta dilemma finns två väl upptrampade vägar, dels den akademiska i vars förlängning författaren åtminstone kan hoppas på uppskattning från kollegor som har noga studerat personen i fråga, dels den populärvetenskapliga eller på annat sätt publiktillvänt förenklade, varvid belöningen i bästa fall blir de glädjeämnen som följer av god försäljning. Exemplen är oräkneliga; vi behöver inte tala mer om den saken.

Det är inte därför vi är här, i kväll, utan för att Jenny Maria Nilsson med sin bok ”Albert Camus – varken offer eller bödel” har öppnat en tredje väg ur denna litterära snårskog där flertalet böcker försvinner och sedan glöms, olästa, vanligen på goda grunder. Redan betraktad som debut är boken anmärkningsvärt bra, men det där är ju inget vi bryr oss om. Gerard Bonniers essäpris är ingen plantskola, och dess jury är en samling hårdkokt osentimentala figurer, på jakt efter god essäistik, alldeles oavsett författarnas belägenhet.

Plötsligt var den bara där, den till synes anspråkslösa boken om Albert Camus, som en bekräftelse på det som sägs ibland, att Sverige är ett litet land, och språket så exklusivt att riktigt bra böcker helt enkelt inte kan komma bort i mängden. Och när den väl hade flutit upp någonstans ifrån, bestämde vi oss ganska snart, fastän konkurrensen var mycket hård. Jag ska förklara varför.

Och Sjöbergs tal fortsatte:

Själva grundtanken först: den att gå sin egen väg. En av världslitteraturens oftast återkommande banaliteter, lika lockande och lätt att tänka sig som svår att praktisera. Camus har något att säga oss, fastän hans tid krävde rättning i andra led än vår. Och visst kan man hitta det där i hans romaner, pjäser, essäer, överallt – men här, hos Jenny Maria Nilsson, framstår i skarpare ljus än vanligt hans till synes naturgivna strävan efter självtänkandets oberoende. Anledningen, tror jag, är att likheterna med vår egen tid är så drabbande.

När Camus och Sartre kommer på kant med varandra efter kriget, om sovjetkommunismen, är inte själva sakfrågan särskilt intressant längre, mer än som historia, men deras bevekelsegrunder är ständigt lika aktuella, själva passionerna. De stora systemens förrädiska lockelse, tron på och lojaliteten med profeter av alla format och modeller, alltifrån blankslipade nationalekonomer till påvar och kalifer av mer ålderdomligt slag. De som ersätter den enskildes moral med rigida läror för masskonsumtion.

Människans revolt är sig förunderligt lik genom historien, annat också. Jenny Maria Nilsson utnyttjar Camus på samma sätt som han tog hjälp av antikens filosofer för att se, om så ibland bara sig själv, och under tiden råkar hennes läsare i grubbel. Över vad och varför lär växla med läggning och ålder och egen historia; själv hamnade jag till exempel i Nordafrika och då inte främst på grund av den vemodiga insikten att folkresningar har en tidlös tendens att spåra ur i terror. Nej, det var istället något om barndomens landskap och dess betydelse för Camus integritet som fängslade mig.

Andra gånger kom jag på avvägar i tankar om skapandets villkor, nationalismens lockelser och fallgropar, utbildningsväsendets betydelse för klassresenären och annat liknande. Vissa stycken, slog det mig, borde utgöra tvångsläsning för anpassliga journalister, annat för dem som över allt annat fruktar sysslolöshet. Och alltsammans visade sig på ett eller annat sätt landa i frågan hur man ska lyckas bevara den värdighet som i bästa fall finns där någonstans, under all bråte. Andra kommer att följa andra spår, det är jag säker på, för boken är en djungel, men de flesta, om inte alla, kommer efteråt att känna sig lite klokare, kanske gladare också av det skälet att författaren tycks lita inte bara på sig själv, utan också på sina läsare.

Själva grundtanken först: den att gå sin egen väg. Ja, bokens genomsyrande idé är den om individens autonomi: den enskildes moral och det är fint att känna sig så förstådd som jag gjorde av Sjöberg.

Ära och pengar alltså, jag är mycket intresserad av dessa men enbart som verktyg. Ära och pengar ger möjlighet till det jag vill göra; tänka, arbeta och skriva. Nu hoppas jag kunna skriva andra böcker och lite annat, en kandidatuppsats i underrättelseanalys till exempel. Vi får se om det går vägen.

Så jag tänker mig en nätpaus och helt snart kommer jag att ta en sådan. Kanske avaktiverar jag (tillfälligt) Twitter och Facebook. Under den perioden kommer jag inte heller att uppdatera här eller svara på kommentarer och planen är att inte tömma mejlbrevlådan lika ofta som vanligt. Skriver ni till mig så ber jag om ert tålamod. Är det bråttom så ring eller sms:a. Nästa år, någon gång, ska jag och Therese Eriksson slå ihop våra bloggar och förhoppningsvis blogga mer.

Tack så länge.

PS. Albert Camus fyllde hundra år förra året och därför höll Köpenhamns universitet ett seminarium om honom. Nu har det kommit en spin off från seminariet, en antologi: ”Studier i Camus – Solen og skyggerne”. Jag medverkar med essän Ormens huvud, på danska Slangens hoved och essän handlar om Nietzsches eldar som både Edith Södergran och Camus cirklade kring och hur det påverkade deras integritet. DS

PPS. Rubriken är ett citat ur Camus dagbok (januari 1936). Stycket fortsätter ”Jag klagar inte längre, ty jag ser mig födas. Jag är lycklig i denna världen eftersom mitt rike är av denna världen.” Camus menar: låt de som vill skilja sig men själv tänker han kedja fast sig till världens sorl. Leva i det och tyngas av det, ett beslut han ska komma att ompröva flera gånger.

Vill du bli en legendarisk fotograf? Låt mig presentera en ofelbar femstegsmetod: 1. Skaffa en hyfsat bra kamerautrustning, gärna mellanformat på stativ, som du lär dig hantera väl. 2. Ha ett gott öga för bild. uppövat och/eller medfött. 3. Ta din kamera och ditt goda öga och ge dig ut i dina omgivningar och fotografera det du finner värt. 4. Fortsätt envist med det i hela ditt liv. 5. Gör kopior av bilderna, lägg dem i en hög och vänta i hundra år.

Medan de fyra första punkterna låter sig göras (om än med visst besvär) så ställer väntandet i hundra år till det. De flesta av oss är inte så fåfänga att tanken på att bli berömda efter vår död duger, eller så gör den det men vi måste ändå kunna köpa mat och betala hyra under vår livstid. Men metoden fungerar och det säger något om fotografiets förhållande till tid. Till exempel att vi är blinda för vår egen. Se dig om; inredning, människors frisyrer och kläder och så vidare – allt är så normalt att det är osynligt för oss. Inte som 1914 när allt var märkligt, sett ur vårt perspektiv. Föreställ dig vilken skatt en bildserie tagen då enligt ovan fem steg vore att se nu, och lika intressant blir en sådan serie fotograferad nu för de som lever år 2114.

Fotografiet skär en bit tid ur historien och ger oss närhet till den. Eugène Atget, en fransk diversearbetare och skådespelare som blev bruksfotograf, skar en bit ur år 1900 när han satte upp sin åbäkiga kamera framför A l’Homme Armé, ett kafé på Rue des Blancs-Manteaux i Paris, och avbildade en ung man där innanför fönstret. En stilig ung man, hans utseende och allt omkring honom är präglat av en estetik sprungen ur andra attityder och ideal än de vi är vana vid. Fotot är min favoritbild ur Atgets produktion och det är minsann inte enkelt att välja bara en; hans bilder är många och tagna över en lång period.

Men vad avgör om ett fotografi är bra? När jag arbetade på Örnsköldsviks Allehandas bildredaktion skojade vi och sa att en bra bild är skarp, har klara färger och innehåller Peter ”Foppa” Forsberg. Det var vårt sätt att driva med den instrumentella syn fotografer kan uppleva att icke-fotografer har, men till och med professionella har ibland en lista av saker att bocka av angående vad som är bildkvalitet. När Fotografisk tidskrift hade en omslagsbild av fotograf Martina Hoogland Ivanow upprördes flera förbundsmedlemmar då Ivanows konstfoto inte uppfyllde somligas kriterielista. Vilken onödig konflikt det där är! Som om varje bild kan passas in under samma bedömningsgrunder.

Fast det kan de kanske? Men då krävs en annan typ av bestämning, en som är både omfattande och träffsäker. Den danske fotografen Per Bak Jensen har en sådan: ”I en bra bild finns något som drar”. Så är det, Atgets unge man ser rätt in i kameran, möter vår blick bortom alla dessa år och den förtrolighet som uppstår drar oss in i fotografiet. Inte bara passerad tid kan ge den effekten utan det är också som om fotografens intimitet med världen förmår manifestera sig i hens arbete.

Verkar det flummigt? Faktiskt inte, fotofestivalen visar flera bildserier där detta sker. Eva Klassons Den tredje vinkeln till exempel. I hennes bilder av den egna kroppen tagna i Paris på 60-talet märks hur fotografens förtrolighet med tillvaron och motivet laddar bilderna. ”En revolution för fotovärlden” kallade Le Figaro Klassons fotografier. Hon var före sin tid, brukar man säga, men att vara det, upptäcks vid senare historieskrivning, är ofta att vara i särskilt god fas med sin tid. Och det verkar gälla alla talanger; vi tror något är bra för att det känns nytt. I själva verket omfattar allt bra en dimension av nyhet. Det är typiskt för begåvning att ha ett unikt sätt att förhålla sig till varandet.

Låter det som om jag tror på genifotografer vars talang automatiskt uppenbarar sig i deras arbete? Förvisso tillhör jag den skola, om vi nu kallar det så, som tror på medfödd fallenhet, men även sådan behöver ofta vissa omständigheter för att komma till sin rätt. Talang lär födas jämt utspritt över tid, men den som studerar fotohistorien ser att det då och då, på vissa platser och tider, uppstår gynnsamma betingelser för att utvinna individers begåvning – guldåldrar. Min förhoppning är att Landskrona ska kunna generera en. För det är inte prestigefulla utställningsrum som skapar fördelaktiga villkor utan det som sker innan fotografen når dit. Landskronas fotostadssatsning, där festivalen är en del, planerar för utbildning, arkiv och en utökad kulturell verksamhet. Sådant som ger konkreta möjligheter.

Nu är det andra året för Landskrona fotofestival och man presenterar förmodligen det bästa program en svensk fotofestival har haft. Några sensommardagar ska ägnas åt att fira och hedra fotografiet i en utvidgad firmafest, så utvidgad att den omfattar alla i vårt skrå. Vilket skrå är det? Du vet om du ingår. Flera av Atgets bilder tycks tagna när sensommareftermiddagen går över i kväll, när skuggorna växer, ljuset silas genom bladverk och faller i diamanter på marken. Kanske kände han då viljan att hålla kvar tillfället och undvika att det försvinner in i historiens mörker. Instinkten att överföra något av det som drar i världen till en bild är det som definierar vårt skrå.

Texten publicerade ursprungligen som förord till Landskrona fotofestivals katalog. (2014)

Årsmöte för kulturmannens intresseförening.

Som alla vet är jag förtjust i George Orwell. Nej, alla vet inte det men det är alltså så att jag tillbringar en del av mitt liv med att beundra den där engelsmannen. Och det är inte det sämsta att göra. Orwell är lik Camus, vilket Mathias Worbin påpekade häromdagen. Albert och George är båda klarsynta, skriver löjligt väl och har ett slags totalt gehör för bullshit oavsett hur sådan levereras.

Att Orwells böcker är lika aktuella nu som när de skrevs är inte konstigt. Det är kännetecknet för bra litteratur. Men kanske mer oväntat är att samma gäller hans essäer, artiklar och kritik. Att de ofta utgår från något aktuellt gör dem inte på något vis inaktuella. Det som är intressant tänkt och väl formulerat håller för alltid.

Både Camus och Orwell var skickliga journalister, de kunde plocka ut något med stort allmänintresse ur något helt specifikt. Men det finns kvaliteter i Orwells litteratur som jag finner svåra att definiera; värden bortom det att han skriver bra och intressant som har något med den otvungenhet med vilken han skriver att göra. Orwell skriver om vad han vill, hur han vill. Det finns frihet både i hur han gör det och i hur han väljer sina ämnen och det gör honom träffsäker.

Kanske kan det kallas anti-dekorum? Eller nej, inte ens anti för han har inte valt bort dekorum, det tillrättalagda och passande, han verkar aldrig ens ha behövt bryta sig fri från det. Han är en författare ointresserad av att uppfylla andra krav än de han ställer på sig själv.

Min teori är: att skriva så förutsätter en särskild sorts självkänsla. Givetvis inte av slaget ”åh, vad jag är bra” utan snarare dess motsats – en författare som har begåvningen och ambitionen och ger så mycket tyngd åt sig själv att hen tar sig den här friheten/rätten. Och det är så det måste ske, författare som inte gör det och inte agerar utifrån sig själva är aldrig läsvärda. Inte ur det perspektiv vi talar om här. Orwells metod, om vi nu kallar den så, är motsatsen till anpassning och ett instrumentellt förhållningssätt.

Så han skriver om vad han vill hur han vill. Mycket om krig och poesi, vilket också är några av mina favoritämnen. Jag gillar särskilt Orwells texter om William Butler Yeats, en poet som jag har ett ”det är komplicerat” förhållande till. Men Orwell ägnar sig också gärna åt det vardagliga, perifera och märkliga. Han skriver lätt om tunga ämnen och tungt om lätta. I en essä avhandlar han att framträdande medlemmar ur brittiska adelssläkter är fula (någon liknar ”a monkey on a stick”) men ändå inte så fula som diktatorer. Ställ en vanlig tysk, skriver Orwell, bredvid Hitler och det blir uppenbart att Hitler ser helt missbildad ut. Orwell skriver om vilka leksaker som finns i butikerna, vilka värmesystem engelska hus bör ha, om dåliga brevkurser och han undersöker kitsch på vykort. Han är en sant uppmärksam, begåvad och analytisk person och hans texter blir intressanta för att han är intressant.

Kulturmannendebatten tycker jag inte är så intressant, jag ger den en fyra av tio på min personliga intresseskala. Men reaktionerna och invändningarna mot den är mer spännande, en åtta på skalan. Anmärkningarna är av olika slag, men här kommer några: det är erfarenheter ingen intresserar sig för, det är trams, det berör endast stockholmare, det berör endast en handfull kulturmänniskor, det är lögn, det är kvinnors helt egna fel att kulturmannen existerar och behandlar dem illa och därför bör de inte gnälla, ”men kulturkvinnorna då, de är värre!” Eller en DN-journalists förklaring; det är pinsamt, för de som skriver om detta är bara avundsjuka för att de inte får lika mycket sex som kulturmannen.

Und so weiter …

Så roligt att ett slags kulturmannen-arrogans här kommer i dagen. (Nu menar jag inte att de som kommer med invändningar är kulturmannen – så enkelt är det inte.) Och min invändning är inte mot invändningarna i sig utan att flera drar slutsatsen att kulturmannendebatten helst inte ska existera och sannerligen inte bör publiceras. De som uttalar detta tycks säkra på att utgöra normen för vad som är intressant: ”Vad är intressant och värdefullt i denna värld? Jo, det jag finner intressant och värdefullt.” Denna typ av arrogans intresserar mig.

Några konstaterar att kulturmannen-debatten är vad som hotar hela pressen. Really? När tidningar sedan länge fylls av rewrites om att Jennifer Lopez barn riskerar bli bortskämda eller att någon snubblat på sin trädgårdstomte och dött i sviterna, när urtrist konstkritik publiceras 24/7, när obsoleta, partistiska ledartexter renons på analys hejar på sin sida oavsett, eller när näringslivstexter är förtäckt reklam så ska branschen gå under av att kvinnor, kompetenta och välskrivande dessutom, skriver några texter om en manlig arketyp?

Jag tror ni har uppfattat sensmoralen i denna text. Vi bör vara som Orwell, båda läsande och skrivande gör klokt i att undvika en instrumentell checklista som utgår från dem själva, om vad som bör skrivas och publiceras. En kulturmannentext kan vara bra eller dålig och det avgörs på hur den är skriven, inte att den är skriven. I vår bransch är det aldrig vad utan hur.

Jackson Katz på Nordiskt Forum 2014. Jag skriver om invigningsdagen i Helsingborgs Dagblad

Katz är världsmästare i att inte skräda orden och en hård prövning för den genomsnittlige antifeministiske kommentarfältsherren. Han menar att jämställdhetsrörelserna, de som till exempel kallar sig jämställdister, är farliga: ”Om du är emot feminism så är du emot demokrati.” Han säger att feminism är en av de finaste frihetsrörelser som människans historia frambragt och han deltar i den genom att försöka axla biten som handlar om mansvåld. Katz vill förändra språket så strålkastarna riktas mot förövarna. ”Fråga inte hur många kvinnor som våldtogs förra året, fråga hur många män det var som våldtog.”

Först ett tag efter det att jag kommit igång med skrivandet av Albert Camus: varken offer eller bödel insåg jag att jag höll på att författa en självhjälpsbok för intellektuella. Camus försökte vara intellektuellt hederlig, följa sitt samvete, ha civilkurage och skriva bra litteratur i en infekterad, sårig och farlig tid. Samtidigt, för det var hans läggning, hyste han en nästan naiv tilltro till människan och en stor kärlek till alltet och det vardagliga livet. Från Camus fick vi allt från Brev till en tysk vän, där han genomskådar och analytiskt förintar allt nazisterna representerar, till magiska essäer som Bröllop i Tipasa, där han beskriver sin kärlek till naturen och hur han gifter sig med densamma! (Haha, som en annan new-agare.) Alla som vill tänka, skriva, verka och samtidigt leva råkar ut för samma dilemman som Camus. Trycket på honom var bara långt större än för de flesta andra men hans strävan är min och förmodligen också din.

Bernur, Sveriges bäste litteraturbloggare, skrev här om den och Daniel Birnbaum anmälde den för Helsingborgs Dagblad. Birnbaums text finns här.

Ett citat ur Birnbaums recension:

Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok.

Så himla fint det är att känna sig sedd, vilket jag gör av Bernurs, Birnbaums och även andras läsningar. Precis som Birnbaum beskriver det ovan har jag försökt att skriva boken. Om jag nu ska göra det här, tänkte jag innan jag satte igång, så är det enda intressanta att låta mitt eget intellekt och mina kunskapsmässiga erfarenheter möta Camus text, och jag är glad att dessa mina avsikter har uppfattats. Och ganska nyss kom besked om att den får litteraturstöd. Det är hedrande.

Jag är usel på att göra reklam för mig själv. Inte så att jag inte vill sälja böcker, jag vill gärna tjäna pengar – för att kunna fortsätta skriva – men jag är också trogen vissa idéer. En av dessa är att man ska komma till saker själv, aldrig prackas på något, för det är långsiktigt bättre för alla. Boken ska hitta till sina läsare, tänker jag, och gör den inte det så har jag i alla fall rett ut något inför mig själv.

Så det bästa är om boken kan göra reklam för sig själv, nedan publicerar jag bokens förord. (Halva i alla fall, jag tog bort visa praktikaliteter.) Förordet ger en känsla av hur boken är skriven.

FÖRORDET UR ALBERT CAMUS: VARKEN OFFER ELLER BÖDEL.

Ce que je veux dire: (Det jag vill säga:) – så inleder Albert Camus den dagbok han påbörjar i maj 1935 och som han sedan för fram till sin död 1960. Vid tiden är Camus 23 år och studerar filosofi på universitetet i Alger. Han har grundat en teatergrupp, Théâtre du Travail, och börjat skriva. Meningen som följer på den inledande lyder: ”Att man – utan att romantisera – kan sakna en förlorad fattigdom.” Fattigdom betyder här inte enbart den materiella utan också att stå bar, naken inför livet, att känna sitt ursprung och vara sann mot det, att inte ha något att förlora, eller vara beredd att förlora det och därför kunna verka som man önskar och tala som samvetet bjuder.

Hur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna värld som pressar på och splittrar? Det är ett av stråken i Camus litteratur och att hans debut, en essäsamling, har titeln Framsidan och frånsidan är ingen slump. Framsidan hos var och en av oss präglas av det världsliga, den är ytan som blir till i mötet med världen, som världen visar sig, medan frånsidan är den del av människan som är knuten till det ursprung från vilket vi uppstod, till varat. Camus menar att den ordning som finns i vågen som sköljer upp på stranden, blomman som öppnar sig mot ljuset och planeten som rör sig i sina banor också finns inom oss. Vi är av denna ordning och Camus liv och skrivande handlar om att härbärgera de två delarna av självet – framsidan och frånsidan – och inte svika varken världen eller sin sanning.

Men – det är en uppgift vi alla misslyckas med. Vi kan inte undvika sönderfall, bara försöka samla ihop oss gång på gång. Och Camus menar att konstverket, dit han räknar litterära verk, är det som bäst förmår bära ambitionen om helhet. Konstverket är det mest hela vårt splittrade släkte kan åstadkomma; det förmår vara den samlande brännspegel som möjliggör att vi både som kollektiv och som individer kan tränga djupare in i vårt givna öde, ett öde präglat av det absurda villkoret. Camus skriver i en tidig anteckning: ”Kontakt med det sanna, först och främst med naturen, sedan med den konst som jag har förstått, och med min egen konst om jag lyckas med den.” Naturen, tänkandet och konsten är förbundet; konsten för samman självet med världen och Camus vill försöka skriva sig fram till den ärlighet som finns i tillvarons kärna – som också är människans kärna – och dessa ansträngningar, menar han, är vad som rättfärdigar hans liv.

Romanförfattaren Camus skymmer essäisten, journalisten, dramatikern och filosofen, men det var inte huvudsakligen Camus romaner som fick mig att vilja skriva om honom. Mitt intresse väcktes av hans särskilda temperament, jag har velat undersöka mystikern, romanti­kern och filosofen Camus men även motståndsmannen som försökte göra det rätta i en svår tid. Camus stora klarsynthet matchades av hans lika stora tro på människan. Vi kan förmå upprätthålla de gränser som finns nedlagda i oss (vi ska bara upptäcka dem), vi kan sätta de begränsningar för oss själva som rättvisan kräver. Dessa sidor av Camus fram­ träder mer direkt i essäerna och i hans journalistisk än i romanerna.

Camus hävdade bestämt att han inte var någon filosof och det är sant, han satte litteraturen främst och intresserade sig inte för att leva upp till de anspråk på form och system som filosofin har. Icke desto mindre är filosofi en värdefull biprodukt av hans litteratur. Jag tror Camus kommer att vara en av de nittonhundratalsfilosofer vars betydelse växer, en av dem vars tankar kommer att finnas kvar, av samma orsaker som vissa antika filosofers idéer gör det: Camus tog livets frågor på allvar, i teoretiskt avseende, angående läran om varandet och varifrån värdena kommer, men även beträffande den vardagliga hanteringen av livet: han kommer åt frågorna vi ställer när vi ser ut genom fönstret en typisk vardagsmorgon – ”hur gör man?”, ”hur ska man vara?”,”hur ska man leva?” Camus är Platons sekulära arvtagare, som i Nietzsches spår fortsatte att utveckla otroheten till en metod. Nietzsche förklarade Gud död men Camus fann att världen ändå är gudomlig och lika full av mening och moraliska värden som om Gud funnits. Till och med mer så eftersom källan till gudomligheten inte kommer från en övernaturlig värld bortom denna utan från denna – värdena skapas bland oss. Camus är författaren vars litteratur alstrade en filosofi som påvisade den sekulära världens helighet och moral.

Maktbegär presenterat som naturlag föll ihop inför hans granskande blick, fascism som klädde sig i rättfärdighetens kläder såg han igenom. Hans ödmjuka bakgrund, den storartade men prestigelösa och ideologibefriade humanistiska bildning han fick och hängivenheten mot sina övertygelser gjorde honom öppen men svårlurad. I en tid av grupptillhörighet var han en individ lojal mot sitt samvete, ett samvete kalibrerat efter hans särskilda humanism som ville tjäna hela människan. Därför är han en farlig författare, subversiv på riktigt. Hans avsaknad av följsamhet med makt och status, oavsett i vilken form dessa kom, gör att läsaren måste konfronteras med sina egna föreställningar och eventuella självbedrägerier.

Camus är en god förebild, och goda förebilder är alltid motvilliga sådana. Denna bok är tillägnad mina barn. De är på väg ut i livet och jag kan inte tänka mig en bättre person för dem att ta intryck av. För hans intellekt, begåvning och civilkurage, och ännu mer för hans sinnliga förhållningssätt till tillvaron. Barn och djur gjorde honom glad, han älskade fotboll och att åka och bada – han lät sig förföras av tillvaron. Att betraktas som ideal skulle göra Camus obekväm, han skulle inte förstå det utan såg sig som någon som varje dag försökte sätta en fot framför den andra men ofta misslyckades.

Albert Camus skrev dagbok i 25 år, mellan 1935 och 1960. 1959 skriver han: Förinta allt i mitt liv som inte är denna fattigdom. Att förlora allt. Detta år (året innan han förolyckas) klarar han, vilket är möjligt endast korta stunder, förinta det som stör honom, och komma i balans. Nämnda citat sätter tonen i det näst sista kapitlet och det är så jag har använt hans dagböcker när jag skrivit boken. Albert Camus: Varken offer eller bödel utgår från Camus dagböcker och består av ett kapitel per dagboksår plus ett för 1960, året han dog. För varje år och kapitel har jag hämtat ett citat ur dagboken som jag låter inleda kapitlet och som sedan utgör grund för innehållet. Bilolyckan som ändade Camus liv inträffade den fjärde januari så för detta sista år finns inga dagboks­ anteckningar. För det kapitlet har jag i stället valt ett citat ur ett brev Camus skrev till sin älskarinna Catherine Sellers, ett brev som fanns instucket i dagboken som Camus hade på sig när han förolyckades. Dagböcker kallar jag dem, någon gång för anteckningsböcker. De är ett mellanting; i dem nedtecknade Camus händelser, tankar, citat och sådant han sparar för att införliva i annan text.

Detta är ingen akademisk bok. Jag är en Camus­läsare som skriver till andra potentiella och faktiska Camus­läsare. Inför arbetet med boken beslöt jag att enbart ägna mig åt Camus egna texter. Jag undvek att läsa om Camus och lät min egen håg och mina kunskaper styra. Nästan allt i denna bok kommer ur min läsning av Camus litteratur och mina tankar kring den.

Albert Camus: varken offer eller bödel kan köpas på Bokus eller Adlibris.

Artisten Jason Diakité höll ett tal i samband med att han fick Fem i Tolv-rörelsens pris för sin antirasistiska kamp. Så här lät några strofer: ”Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig till, att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med om mina yttringar.” Talet uppmärksammades, ja det blev värsta stormen kring det, mest med beröm men även några anmärkningar. Liv Strömquist kritiserade Diakité, vilket gjorde honom arg. Strömquist hade ”mage att kalla mig liberal antirasist” berättar han i en intervju i Filter.

Ja, kan man tänka sig något värre än bli skylld för liberal?! Per Svensson kan det eftersom han är just ”liberal antirasist”. Angående Diakités rader citerade ovan konstaterar Svensson: ”Det är detta som liberaler i alla tider har krävt och arbetat för. Medborgerliga rättigheter. Meritokrati. Frihet.” Svensson och Strömquist använder liberal som komplimang respektive förolämpning men båda har rätt: Diakités formuleringar lät som om de vore hämtade ur boken ”Liberalismens hjärtefrågor”.

Såvitt jag vet finns ingen sådan bok men nu finns Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. Svenssons titel är också en innehållsdeklaration och han ger en särskild historieskrivning, inte av hjärtefrågorna utan av liberalismens påverkan och reaktioner på densamma. Ett liberalt persongalleri av nidbilder beskrivs; den sluga Tartuffe-liberalen, den mordiske bombliberalen och den arroganta Voltaireliberalen, alla lätta att hata. Ligger det någon sanning i dessa karikatyrer? Ja, lika mycket som i bilden av gåsleversocialisten.

Utrymme ägnas den infekterade och gnagande gamla frågan om vilken ism som är mest ond. Svensson skriver: ”Hur ska frihetsdrömmarna räddas från sin släpskugga fanatismen” – det där är minsann tiotusenkronorsfrågan och en, får man väl säga, som intresserat liberalismen särskilt. Medan nazismen är lätt att döma ut (både väg och mål är ondska) så är kommunismens mål ett gott samhälle för alla. Tyvärr innebär metoden – att låta medel helga mål för att nå ett klasslöst samhälle – att man fastnar i dessa medel. I Mandarinerna, Simone de Beauvoirs tjocka efterkrigstidsroman, försvarar franska kommunister sovjetiska koncentrationsläger med att man måste knäcka några ägg för att göra en omelett. Anne Dubreuilh, karaktären i boken som motsvarar Beauvoir, tänker att det blir ju aldrig någon omelett, bara en massa ägg som ligger och ruttnar.

Ni känner säkert till den amerikanska vapenlobbyns talesätt ”vapen dödar inte människor, människor dödar människor”. Byt vapen mot valfri politisk ism – är inte det samma? Om det är så borde vi kanske inte ha ismer? Nej, just det och när liberalismen uppfyller liberala kriterier kommer den ut som anti-ism. Det är dess styrka och dess svaghet. Liberalismen anger ingen prioritet för hur människor ska vara och leva, bara vad vi ska slippa och låta bli och det gör sig inte på en banderoll. ”I radikalernas ögon har liberalismen alltid varit småttig”, skriver Svensson, ”det är deras värsta försyndelse”.

På Twitter finns många som ser sig som motsatsen till småttiga, man håller med Strömqvist och ”liberal” är en skymf. Kanske har Svensson ett anonymt twitterkonto? Bra koll på mikrobloggen har han i alla fall. I boken listas några liberalhatande twitterbiografier och tweets, som denna: ”Konservativ eller liberal, vilket är värst? Liberaler, de är så skenheliga och själsfina och vägrar inse att hela deras ideologi är ett enda försvarstal för allt existerande förtryck” – Voltaireliberalen definierad. Ni kanske tycker journalisters upptagenhet vid Twitter är prövande? Visst, men dessa hopfösta, ständigt tillkommande åsikter är tjänliga för att förstå opinion och i just den här opinionen framträder att hatet mot liberaler är något yttervänster och ytterhöger kan enas om.

Ett enkelt sätt att provocera på Twitter är att kalla sig liberal och socialist vilket jag gör – det förargade några ur vänstern. Det kan man inte vara! sa de. Men ingen annan i det här landet har drivit socialliberal politik så bra som sossarna, kombinationen är inte bara möjlig utan både logisk och fruktbar. Så här fungerar det: social rättvisa är avgörande för att frihet och demokrati ska råda (socialism) men frihet kan aldrig offras, inte heller tillfälligtvis, för att uppnå social rättvisa (liberalism). När frihet försvinner får staten alltid ohälsosamt mycket makt och blir förtryckande. Kanske är kombinationen av socialism och liberalism bästa svaret på frågan om hur man skyr fanatism.

Men det största problemet är inte okunnig vänster på Twitter utan okunniga liberaler överallt. Nämn skadeprincipen – liberalismens grundande princip – för somliga av dem och du får en tom blick till svar. Skadeprincipen lyder i sin enklaste formulering: gör vad du vill så länge du inte skadar andra. Somliga har tagit till sig bara första ledet, ”gör vad du vill”, men det är inte liberalism utan psykopati.

Kanske beror ens tolkning av liberalismen på hur man först kom i kontakt med den? För min del var det filosofiska studier, så jag förknippar den med utilitarismen, världens strängaste morallära, vilken den växte fram jämte. Så kom liberalen John Rawls och försökte fasa ut utilitarismen med ”bakom slöjan”-begreppet och uppfann det hittills mest effektiva argumentet för omfördelning av både makt och pengar. Jag vet inga andra än liberaler som så effektivt formulerat metoder för att uppnå det Diakité önskade i sitt tal. Därför anser jag, precis som Svensson gör, att Nina Björks uppfattning om liberalism är en halmgubbe. (Hon presenterar den till exempel i sin avhandling ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.”) Liberalismen säger aldrig, vilket Björk verkar tro, att människan inte ska ingå i kollektiv utan bara att dessa aldrig kan äga henne.

Den viktigaste tänkaren i boken, undantaget Svensson, är Björk. Svensson är upptagen med hennes teorier och det förstår jag, för vem är inte det? Kvalitativt är Björk och Svensson rätt lika; originella tänkare, ointresserade av att positionera sig eller imponera och främst trogna det egna intellektet. Svensson tar spjärn mot några av Björks texter, till exempel krönikan från 2005 med rubriken ”Vi är på helt fel spår”. Det är en av de mest diskuterade tidningstexterna i Sverige på senare tid och i den sätter Björk vuxna medborgares plikt för sina egna barn mot samhällsplikten. Björk får barn, normer pressar på för att barnet ska lämnas på förskola och Björk menar att endast ett omänskligt samhälle tvingar föräldern att välja mellan barnet och gemenskapen.

Svenssons svar till Björk är märkligt stumt, eller kanske typiskt stumt? Han är den liberale mannen som sysselsätter sig med rättvisa i det offentliga rummet, Björk är vänsterkvinnan där det personliga är politiskt. Du inbillar dig – ungefär så svarar Svensson Björk. Liberalismen har ordnat bättre omständigheter för föräldrar än någonsin tidigare, menar han, och nämner som exempel föräldraförsäkringen och så ger han nutida liberalers favoritargument: allt är ändå bättre än förr.

Vilket dåligt sätt att sälja in liberalismen på! Svenssons svar hanterar inte Björks genuina dilemma utan avfärdar det och det är här hans argument brister. Somligt som orsakar skada verkar inte tillhöra Svenssons intressesfär. Varför inte ifrågasätta huruvida det alls är liberala dogmer som orsakar det där omänskliga valet som Björk ställs inför? Sedan makarna Myrdal har vänstern ivrat för förskola, av goda anledningar men också av dåliga. Solidaritet mot kollektivet har krävts av individen också när det är destruktivt. Och kapitalismen är krass: arbetarklassen ska inordna sig och arbeta. Valfrihet är för den som har råd. Men en liberal har ingen anledning att motsätta sig viljan att värna det egna barnet framför en socialistiskt eller kapitalistisk ordning – tvärtom.

Ur boken hämtar jag för egen del en ny spännande tanke. Fascism tycks mig vara en politisk rörelse sprungen ur en viss personlighetstyp, som om den uppstår när mobbare går samman och gör mobbning till ett storskaligt system. I Svenssons beskrivningar av diverse liberaler, bland annat Peter Forsskål, Linnés liberalt sinnade lärjunge, får jag syn på att också liberalen är en personlighetstyp. Inte alltid sympatisk. Ni som känner till John Stuart Mills historia vet att en inte så liten del av hans incitament kommer ur devisen ”ingen ska bestämma över mig!” Alla dessa liberala namn Svensson nämner verkar ha gemensamt ett auktoritetsproblem och en aggressiv frihetslängtan, i sin tur förbundet med ett annat drag: längtan efter bildning. Bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd gris, som Mill sa när han gjorde upp med hedonismen. Ljus och frihet, kallar Svensson det, liberalismens essens. Och ur hans perspektiv gör liberaler politik av människans längtan, och möjlighet att ägna sig åt, frihet och bildning.

Trots titeln är det här inget försvarstal och författaren är förmodligen ändå ute i ogjort väder, få kommer att omvändas. För att låna internetslang: ”haters gonna hate”. Svensson har sagt om Björk att det alltid finns anledning att läsa henne. Detsamma gäller honom.

▶︎  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◯  ◯  ◯       ⃝   ◯  ◯  ◯  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◀

Texten är en längre version av den recension som publicerades i Helsingborgs dagblad 140331.

När jag kritiserar skolan får jag mothugg. Det är rimligt. Sådant jag anser är en del av den komplicerade mix av saker som lett till försämringar får jag höra är bra och definitivt bättre än de gammaldags och omoderna metoder som fanns i skolan förr. Marknadiseringen av skolan är bra, formativ bedömning är bra, entreprenöriellt lärande är bra och så vidare. Ändå faller våra resultat som en sten i skolan.

Jag skrev en krönika om hur den förändrade pedagogiken har förändrat de bedömningar som görs av barn via betyg. Här är en något längre variant av den krönikan. Den innehåller ytterligare ett stycke, eftersom jag tydligen inte kan skriva om skolan utan att nämna Albert Camus.

MED BARN KÄNSLIGA FÖR BEDÖMNING

Nej, tidigare betyg än som nu i sexan (vilket alliansen föreslagit för grundskolan) verkar inte vara en god idé.

Inte inom det system vi har, där skolan är som vilken annan marknad som helst med barn och föräldrar som köpare. Inga skolor kommer undan, kommunala och privata måste sälja sig på samma basar. Betyg är inte längre bara ett omdöme till för att eleven ska förstå sin kunskapsnivå, och ibland ett urvalsinstrument, utan också skolornas främsta marknadsföringsmedel. Det är ett system som inte bara accepterar betygskorruption utan uppmuntrar sådan.

Ändå oroar mig de överdrivna reaktionerna på förslaget om tidigare betyg: ”Då slutar jag som lärare” säger en lärare i Dagens Nyheter. Vänner som lever med sina familjer i andra länder tycks oförstående inför svensk betygsrädsla. Sverige är inte bara udda när det gäller att i så hög grad ha gjort skolan till en marknad utan också för våra sena betyg. I de flesta länder i Europa får barnen betyg från det att de börjar skolan, men vi bär oss åt som om vore det våld. Varför?

Det är kanske våld? Mot barnens personlighet? Nu uttrycker jag mig drastiskt men det tycks mig som om betygets användning har skiftat i takt med att pedagogiken gjort det, vilket gjort oss mer obekväma med betyg. Ideologi och fostran har på olika vis alltid genomsyrat skolan men de senaste femton åren har fokus styrts från en värdering av barnets uppnådda kunskap till själva barnet och hens personlighet i förhållande till de förväntningar politiker har på oss medborgare.

Det är vardag i hushåll med barn att dessa kommer hem och berättar: ”Jag fick C i att hoppa över plinten, jag fick ett A i min muntliga men ett B i min skriftliga redovisning” och så vidare. (Hur är det här att ständigt bedömas för barn med svårigheter?) Barn i svensk skola betygsätts enligt A-F mer eller mindre varje dag. Ibland ges inte ens resultat på ett prov utan bara betyget. För betyget ska ändå inte enbart vila på resultatet utan på hur barnet nått det och vilka förmågor barnet uppvisar: hens lärprocess, problemlösningsförmåga, kreativitet och förmåga att uttrycka den till exempel. Pedagogiska ord för det här är ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning”. Formativ bedömning är ”den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter”. Vanligen är detta tyst kunskap som ingår i all god undervisning – nu har det gjorts till pedagogisk metod.

Gymnasieläraren Henrik Helmér menar att formativ bedömning gör läraren aktiv och eleven passiv: ”Läraren å sin sida ska notera, dokumentera, återkoppla, utvärdera, anpassa, förändra, skapa relationer, föra en dialog, reflektera – och glöm inte det nya modeordet ”bekräfta” skriver han. En perfekt kundanpassning menar Helmér. (I en skola där kunden/eleven aldrig kan ha fel.) Visst blir arbetsbördan för lärare helt orimlig men jag tvivlar på om det är bra för barn att leva och lära i en strid ström av utvärderande uppmärksamhet.

Inför de egna barnen har jag försökt avdramatisera bedömandet, uppmanat dem att fokusera på kunskap och lärande hellre än prov och betyg och påmint om att deras bästa alltid duger. Camus skriver om när han började skolan i sin självbiografi: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” Det kan verka högstämt men det är vad jag önskat för de egna barnen. Att ges möjlighet att upptäcka världen föder lust och respekt för kunskap, vilket ger respekt för lärare och skola.

Förstår ni min tes? Vi har gått från att betyg = såhär bedömer jag ditt kunskapsläge just nu, till att utvärdera barnets personlighet i förhållande till samhället önskningar. Kanske är det vad vi instinktivt reagerar på? Jag tror oftast det är kontraproduktivt för kunskapsmål och utveckling men ännu viktigare är att fråga sig vilken skolans roll ska vara.

UPPDATERING

Jonas Vlachos skrev en kommentar till mig, på Facebook, angående krönikan ovan om vad han tror kan vara problemet med den formativa bedömningen. Jag tycker Vlachos formulerar det väl (till exempel angående att bedömningen upphör att vara formativ när den används som metod inom skolan) och publicerar hans kommentar nedan:

“Så här tror jag: systemet med målrelaterade betyg kräver, åtminstone i den byråkratiserade form som krävs för att ens kunna drömma om likvärdiga betyg, att kunskaperna och förmågorna delas upp i olika enheter som sen ska vägas samman. Sammanvägningen kräver kryss i olika rutor i en mer (oftast) eller mindre komplicerad bedömningsmatris. För att läraren ska kunna hantera alla dessa kryss för alla dessa elever så måste de låtsas att de har olika moment som testar olika förmågor (och bara dessa och bara denna gång). Därav den ständiga bedömningen som bara är formativ till namnet. Egentligen är den inte bara summativ utan även orubblig: ditt kryss i matrisen är ju inskrivet och någon möjlighet till progression finns därmed knappast. Lite hårddraget, men inte långt därifrån. Det som syftade till att vara framåtblickande stöd för eleven blir alltså pga den tighta kopplingen till betygssystemet en boja där du aldrig kan frigöra dig från en gång uppvisade svagheter eller misstag. Dvs så långt från den formativa tanken man kan komma. Jag tror man måste se denna helhet för den formativa bedömningstanken är ju väldigt sund, närmast trivial. Som alltid ska dock Sverige blir så extremt: tidigare var det förbjudet att bedöma överhuvudtaget, nu är det påbjudet att bedöma allt hela tiden.”

Fiktionens Major Richard Winters och verklighetens.

Jag är så himla förtjust i Band of Brothers, min favorit när det gäller rörlig bild i krigsgenren. Serien bygger på historikern Stephen E. Ambrose bok med samma namn där han intervjuade veteraner ur ”The Easy Company”, 506:e Luftlandsättningsregementet i 101:a Fallskärmsjägardivisionen och forskade om deras tid i andra världskriget. Så det är de männens (några var nästan pojkar då) historia som berättas i serien. Från den hårda träningen i USA, via striderna i Europa och fram tills Japan kapitulerar.

Tom Hanks och Steven Spielberg ligger bakom produktionen så den är rätt insmord i amerikansk melodram. Det där har ju aldrig besvärat mig, men manuset är troget boken. När, var och hur är sanningsenligt och stilen, om vi nu kallar den så, är något av en melodramatisk dramadokumentär, som en blandning av en grekisk tragedi och vardagligheter men man får en känsla för väntandet, hemskheterna, vansinnet, den känslomässiga påverkan men även humorn. (I en scen frågar någon en ung soldat: ”Vad håller du på med?” och han svarar: ”Alltså, jag var hemma i Kansas [som jag minns det sa han Kansas] men så startade Hitler hela den här grejen och nu är jag här”).

Men allra mest gillar jag det jag betraktar som seriens essens; hur mannarnas respektive personligheter spelar ut i kriget. Vem är du när allt är draget till sin spets? När du kan dö när som helst men ändå måste vara duktig?

Sedan jag såg serien blev jag intresserad av personerna i Easy Company och gjorde som moderna människor gör när något engagerar dem; gick med i diverse grupper på Facebook. Några av soldaterna intresserade mig mer än andra. David Kenyon Webster till exempel som efter kriget blev journalist och sedan försvann. Hans öde innehöll alltså två av mina favoritintressen: krig och människor som försvinner. Men allra mest gillade jag Major Richard Winters, ovan, som var i livet till 2011. Han verkar vara en människa som ingen haft något ont att säga om och det är fan inte dåligt i den situation han befann sig i – att leda fallskärmshoppare i strid! I intervjuer med soldaterna i hans kompani nämns hans namn med vördnad. Winters framstår som en person med världens starkaste psyke men ändå själva antitesen till en kall människa. Han var snäll, kompetent, hederlig och modig.

Är den inte magisk? Bilden ovan alltså. Jag älskar den. Kriget är slut för Easy Company och det syns i bilden, lättnaden märks i deras hållning. Kompaniet har nått fram Berchtesgaden, ett av Hitlers örnnästen i Alperna, och de har börjat dricka ur Hitlers barskåp.

Längst till vänster sitter Major Winters, på armstödet av stolen som Lewis Nixon sjunkit ner i. Sedan jag såg Band of Brothers har Winter och Nixons vänskap blivit något av ett ideal för mig. Lewis Nixon deltog inte i strid utan tillhörde staben medan Winters ledde kompaniet i de konkreta bataljerna. (Tillfälligtvis fick inte Winters heller vara med i direkta strider för de var tvungna att hålla bra ledare vid liv). Vilka som fungerar i krig vet man inte, särskilt inte vilka som kan bli bra ledare. Är du bra på att tänka klarsynt medan du ansvarar för människors liv och blir beskjuten? Svårt att säga förrän man prövat. Men Winters var bra.

Efter kriget började Winters arbeta i Nixons familjeföretag och de fortsatte vara vänner. Varför är deras vänskap en förebild då? Jo, de var vid en ytlig betraktelse varandras motsatser. Winters var renlevnadsmänniska, nykterist, pliktmedveten och ständigt arbetande. Han är så himla ’clean cut’ duktig och helt pålitlig medan Nixon var en bohem som råkat hamna i ett krig och på grund av sin bakgrund blev kapten. Nixon drack whiskey så ofta han kunde, när han kom hem blev han alkoholist men till sist nykter. Han var sorten som hade svårt att komma upp på morgonen, casual, easy going, med liten respekt för formaliteter och hierarkier.

Hur Nixon och Winters ter sig på bilden i Berchtesgaden symboliserar för mig deras vänskap, som om deras personligheter syns. Winters på armstödet, han ser krisp och redo ut, Nixon nedsjunken i stolen med en karaff i handen. Så enkelt det vore för någon som Winters att reta sig på Nixons slabbedabbiga stil och så enkelt för Nixon att reta sig på Winters präktighet. Men i stället hade de respekt för varandra, de anmärkte inte på varandras personliga drag och försöker inte förändra varandra. De var lojala mot kompaniet, prestigelösa och hade förstånd att inte irritera sig på fel saker.

★★★

UPPDATERING: På Facebook hjälpte en vänlig Amanda Wollstad mig att reda ut Winters och Nixons rank, hon skriver: “När de först träffades var de båda fänrikar. Sedan fältbefodrades de i omgångar för att sluta som major (Winters) och kapten (Nixon), Winters alltså överställd Nixon. Genom större delen av kriget var de rankmässigt jämbördiga. Winters var dock först grupp- och sedan kompanichef, Nixon underättelseofficer och därmed tillhörande staben = inte involverad i direkt strid på samma sätt. Fast han hängde med Winters jämt ändå så slutligen blev han tillbakaflyttand under hans befäl.”

Idag har jag skrivit om Christer Strömholm i Helsingborgs Dagblad. Läs också JH Engströms text Christer & jag.

En gång skrev jag, i konstvetenskap, en B-uppsats om skolhusets utformning. Den här bilden fotade jag och hade på omslaget. Gamla skolhuset i Arnäsvall.

Igår hade jag en krönika i Helsingborgs Dagblad om Ibrahim Baylans gymnasieskolaförslag men jag skrev också en längre variant av texten. Publicerad här nedan.

***

Skolan är en ödesfråga för landets framtid. Det vet de flesta av oss, så valrörelsen kommer att innehålla en icke ringa del utspel där partier försöker övertyga om att just de kan lotsa oss genom post-PISA-perioden vi lever i. I passerad vecka kom Socialdemokraterna med reformer för gymnasieskolan, framförda av deras skolminister in spe, Ibrahim Baylan. Flera av förslagen var oroväckande omdömeslösa, särskilt det om att den som skolkar från gymnasiet inte ska vara berättigad till socialbidrag (ekonomiskt stöd är det formella namnet). Men normalgymnasisten får inte socialbidrag och den som läser in gymnasiet på Komvux tar studielån. Detta skulle alltså enbart gälla den grupp som stannar inom gymnasieskolan efter bruklig tid. Nå, reformen skulle endast fått perifer verkan men förslaget om den åstadkom i alla fall något – det avslöjade att S inte förstår sig på socialbidraget.

Var kommer den där stumheten ifrån? Är den allt rikare övre ekonomiska medelklassen, som politiker tillhör, söndercurlad? Kanske är det orättvist av mig att ropa ”glastorn” men det finns en attityd av att ”pengar, det har väl alla?!” Man verkar inte förstå att försäkringar som a-kassa och sjukpeng inte är extra mums utan något folk lever av och det är en märklig tid när Sanna Rayman i Svenska Dagbladet måste förklara socialbidraget för Socialdemokraterna. Ekonomiskt stöd är vårt yttersta skyddsnät, du får inte äga något för att få sådant bidrag, du är alltså utfattig och som Rayman skriver: ”Detta av alla saker tycker S att man ska kunna rycka bort och vifta med som en morot?” Vad ska sägas till de som inte uppfyller villkoret? Varsågod och svält?

Högerns ”bot” mot utanförskap är mer utanförskap: om vi ser till att det är enkelt att hamna i diket så blir folk rädda och håller sig i mitten av vägen – så tycks man resonera. Varför vill S anamma det? Gruppen som hoppar av gymnasiet, nästan 25 %, får problem och åtgärder bör riktas mot dessa. Men bättre än att dra undan möjligheter är att skapa plattformar. Viktigast är att få med sig kunskaper från grundskolan som gör det möjligt att tillgodogöra sig gymnasieutbildning. Tänk efter, varför har vi obligatorisk grundskola? Inte bara för sakens skull utan för att vi en gång insåg det goda, för både individ och samhälle, med att lära sig läsa, skriva och räkna. Numera är det som om skolpolitiker tror att möjligheterna för ungdomar att få med sig dessa kunskaper är en för hög ambition och för stor utmaning. Det är det inte och att vi trots välfärdsstat och mycket pengar satsade lyckas sämre än andra länder är ett bevis för att vi har ett systemproblem.

Ytterligare ett bevis för det är att resultaten fallit så snabbt. Per Kornhall, som skrivit boken Barnexperimentet – om en skola i fritt fall skriver på sin blogg: ”Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte vad som ska till”. Förstår politikerna allvaret? Jag vet inte. Ett annat Baylanskt reformförslag är att man på gymnasiets yrkesprogram ska införa estetiska kurser. Baylan motiverar med att ”det är viktigt med kreativitet i många yrken, och det gör skoldagen roligare.” Men en timmes teckning i veckan på fordonsprogrammet får knappast något att gå kvar och när bara Chile och Mexico, av OECD-länderna, har lika dåliga resultat som Sverige så känns sådana reformer lama.

För att kunna laga något måste man inse att det är sönder och många tjänar på vår trasiga grundutbildning. Politiker reagerar över resultaten men hellre än att kvalitetssäkra systemet så försöker man lappa och laga, inte sällan som nu med socialbidraget genom att kontrollera individerna inom systemet. Lärarna vaktas med adminstration och långtgående instruktioner om undervisning, barnen med ständiga bedömningar enligt en hel massa kriterier. Och nu ska riskkapitalisterna kontrolleras så att de inte är för riskkapitalistiska. Vad kostar ens det?

Vad du gnäller, tänker ni. Ja, och nu kommer det värsta: jag befarar att vår skolkonstruktion är delvis bortom politikers, och därför demokratins, påverkan. Hellre än att anklaga S för märkliga skolreformer så borde jag anklaga alla partier för att de tappat makten över skolan. Ganska få går i vinstdrivande skolor men skolan idag är marknadiserad. En marknad som styrs av föräldrars vilja, diverse ekonomiska intressen och ideologi. Det är inte en sak som är problemet utan en massa. Politiker hade behövt lägga sig till med vissa attityder: att värna skolan som en separat sfär skyddad från särintressen och låta ett bildningssideal med integritet baserat på vetenskapliga metoder, som förmådde rensa ut de pedagogiker som fungerar dåligt, genomsyra. Helt praktisk hade reformer som förbättrad lärarutbildning, höjda läralöner och mindre klasser behövts men inget av det sistnämnda har politikerna någon vidare makt över, så då återstår desperata försök till fläckvis kontroll.

Första stycket i Karin Boyes dikt “Unga viljor viner”.

Stor glädje utbröt efter beslut om att lämna den gamla matematiken för den nya.

Texten nedan skrev jag efter att ha läst Peter Santessons inlägg om matematik. Läs gärna det först.

År 2000 började mitt äldsta barn i skolan och strax därefter var vi med om vårt första föräldramöte som skulle förklara ”Nya matematiken” vilken svenska skolor börjat undervisa i. Informationen till föräldrarna var noga och pedagogiskt upplagd och som jag minns det kom till och med någon utifrån för att informera om detta paradigmskifte inom matematikundervisningen. Det fanns en stolthet av slaget: ”nu ska vi förbättra matten!” och informatörerna var säkra på att både undervisning och kunskaper skulle gagnas av denna nya metod. (Som till en del kallades mellanledsräkning.) Det var fint (obs! inte ironi) att man så nogsamt ville ha föräldrarna med sig; att förklara för oss verkade viktigt. Inte minst för att undvika problem när föräldrar hjälpte till med läxor. Inte bara räknemetoderna var annorlunda från vår skoltid utan även attityden till ämnet förändrades i och med detta skifte.

Den nya matematiken var, som jag förstår det, grundad i pedagogiska metoder som kallas problembaserat lärande. (Och som väl är den pedagogik vi reformerat oss mot generellt?) Jag beskriver den som jag har uppfattat det. (Googla gärna.) Idén är att väcka både lust och genuin förståelse för i det här fallet matematik genom vissa strategier. Som att barnen ska vara medskapande i kunskapen och aktivt delta i inlärningsprocessen i stället för att bli upplysta om eller åtsagda vad de ska lära och göra. Undervisningen ska gärna grundas i verkliga exempel, eller visas med sådana, som gärna hämtas ur barnens värld. Läraren ska visa hur matematiken används, att den behövs och att den är rolig. (Lustigt, när jag skriver detta tänker jag på att något jag ofta fått höra vid föräldramöte är att barnen är luststyrda, att nutida barn endast kan lära sig det som är kopplat till deras egen värld och som de känner entusiasm inför. Vilket innebär att de är svåra att lära. Stämmer det?) Ja, alltså, ingen katederundervisning med ältande och tragglande av tal utan lösande av uppgifter som kan förankras i verkligheten där studenterna är aktiva och medskapande i arbetet med att lära sig.

Så utmärkt det låter, varför var jag omedelbart skeptisk? Två saker oroade mig. Den första var att informationen tydligt tog spjärn mot tidigare matteundervisning vilken åkte på en rejäl diss. Tidigare generationer, min dårå, hade fått dålig matteundervisning. Vi hade inte förstått utan suttit och räknat automatiskt och instrumentellt utan att närma oss varken logik eller vad matte var bra för. Vi kunde inte tillämpa, förstå och så vidare utan bara klara just de tal som fanns i matteboken när de var uppställda på just det viset. Det där kände jag inte igen mig i. Inte så att jag hade haft en ständigt fantastisk matteundervisning och själv är jag blott en medelbegåvning utan möjlighet till läxhjälp hemifrån men jag kunde och begrep matten i grundskolan rätt bra. Barnafadern till mina barn var duktig på matte. Jag frågade honom om han egentligen aldrig förstod. Men han förstod utmärkt matten i både grundskola och gymnasium. Lustigt, tänkte jag, att just vi två, de enda i vår generation som förstod matten, blivit ett par. Nej, jag bara raljerar. Rätt många gissar jag förstod rätt bra. Det andra som oavsett var det uppstår stör mig var väckelsekänslan: vi skulle bli världen bästa mattenation men det här nya ”tänket”. Sverige skulle fyllas av mattegenier som begrep matematikens väsen, startade företag och drog in pengar till statskassan. Men, alltså, verkligheten är sällan så enkel.

Nå, tiden gick och matteresultaten började försämras i skolan, ner och ner gick det. Föräldramötena om den nya matematiken fortsatte. Eller, nja, nu var det inte möten dedikerade till ämnet utan som en punkt insprängd i vanliga föräldramöten. Informationen var ungefär densamma: ”Vi förstod ju egentligen inte, vi bara räknade.” (Om min och lärarens generation.) Men nu, med problembaserat lärande och mellanledsräkningen, skulle barnen förstå. Jag struntade rätt mycket i det där. Min sambo hjälpte le kids med matteläxan, jag med annat. Någon gång fick jag ett vredesutbrott, en period fick man inte ställa upp tal alls utan skulle enbart räkna från vänster till höger och hålla summorna som blev i ental, tiotal och så vidare tillfälligtvis i huvudet. (Vid de vanliga räknesätten.) ”My ass, skrek jag, att det är enklare för barn att förstå utifrån detta! Fucking tiotal och ental i snygga kolumner ovanpå varandra is da shit!” fortsatte jag, ty jag har en faiblesse för amerikaniserat kraftspråk. Jesus, tänkte min man, skåningen skrämmer barnen och hädanefter skötte han matten.

Så det dröjde till 2008 innan jag ställde frågan. Möjligen berodde det på att allt skedde i så god vilja och det är inte roligt att regna på någons parad. På ett föräldramöte, efter läraren informerat om att matteundervisningen numera var bättre, frågade jag: ”Om denna matematik är så överlägsen mot den vi räknade varför blir då mattekunskaperna sämre?” Läraren, som jag för övrigt tyckte mycket om, hade inget svar. Alltså, det var som om det var första gången hen tänkte på detta. Hen blev tyst och sa bara ”Jag vet inte”.

En hel massa andra har en hel massa svar på varför resultaten är dåliga men om ni ser grafiken i Peters inlägg så är det en sanning att mattekunskaperna delvis förskingrats vilket också verka gälla elever med mattebegåvning.

Så, alltså, trots att skolan mer än någonsin är resultatinriktad och att allt ska bedömas i tid och otid och prövas hela tiden utifrån miljoner kriterier på olika nivåer så finns det ett fenomen som i högre grad verkar sätta agendan: oförmåga att utvärdera metoderna i förhållande till resultaten. Att i klassisk vetenskaplig anda fråga sig ”varför fungerar det inte?” I stället fastnar man i att eftersom det låter så bra så måste det vara bra, prestige investeras, pengar tjänas och så fortgår det.

—

*Nya matematiken är vad jag kallar den. Man uppdaterade matematikundervisningen enligt vissa rön.

Skånsk nyårsafton brukar vara en grå dam men idag var solen framme och så även inuti mig. Efter två hårda år slutar allt ljust med en vardag i vad som liknar kontroll. Alla är friska och jag fick i december veta att jag fått Författarfondens tvååriga arbetsstipendium, vilket innnebar att jag för första gången på – jag vågar inte berätta hur länge – kunde vara ledig några veckor utan dåligt samvete. Tacksamheten vet inga gränser.

Och vad hände? Jo, när sinnena slappnade av blev de mer vakna och tankarna färdades genast till Leonardo da Vinci och ett tips han gav en av sina lärjungar när de drack kaffe i Leonardos renässanska målarverkstad: ”Ge dina gestalter en hållning som visar vilka de är”. Är inte det bra sagt? Jo, svarar jag själv på den frågan och jag har sagt till barnen (eller borde ha gjort det) att man ska gå och föra sig som om man nyss vunnit en stor seger och dessutom tänka att det spirar lotusblommor i ens spår. (Det där sista har min vän Sara lärt mig.) Nå, full av da Vincis geni och med öppna sinnen gav jag mig in på Youtube och upptäckte individer vars resning gjorde mig glad.

Så, voilà! här kommer min topp tre-lista på goda hållningar. (I överförd bemärkelse.)

BRONS – FULDANS AV FLICKA I GULT

Inte ofta ser man kvinnor på film ägna sig åt en särskild typ av fuldans, den sort som flickan i gult i Pharrell Williams video Happy ägnar sig åt. Vad är dess karaktär? Hon dansar för sig själv, hon älskar sin egen coolhet och är tillfreds med sin dans, som är allt annat än tillrättalagd (den är galen faktiskt) och hon bryr sig inte om vad folk tycker. En flicka vars konst är till för henne själv och därav följer möjlig genistatus – endast den som gör konst trogen den egna idén kan nå den högsta nivån. Detta har kvinnor generellt förvägrats (män också, men inte i samma utsträckning) då normen varit att kvinnor ska sätta sig själva i tjänst. Ni kanske tycker jag drar lite stora växlar och det är just vad jag gör. Gå alltid för långt, det är där du hittar sanningen (i det här fallet åtminstone). Go yellow girl! och alla andra som vill vara trogna sin idé om konst och fria i sitt utövande.

SILVER – VÄRDIGHET AV POJKE/UNG MAN I MOZAMBIQUE

När jag la upp den här bilden av fotografen Alex Webb (tagen i Mozambique 2012) på min Facebook så kommenterade Lisa Magnusson: ”Hans koncentrerade min, högtidligheten, tycker bilden känns som ett löfte”. Det där är fint och precist sagt av Lisa. Först gången jag såg bilden av denne pojkman så vreds något om i bröstkorgen. Ett löfte, ja, och den där värdigheten människor kan ha. ”Varför skulle man gå till revolt om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” (Camus) Ja, så länge värdigheten som syns i hans hela gestalt finns så finns det hopp om att vi långsamt ska tränga in i vårt öde och förändra det tills alla har ett värdigt liv.

GULD – MARSHA BONNER LÄR OSS OMFAMNA

Alltså, jag tror hur gott som helst om människan (hur ont som helst också för all del). Ändå blev jag tagen av mängden varadagshjältar i det här klippet. Det är inte bara att de reagerar utan även hur de reagerar; så bestämt, så ”I want back down” för bekvämlighetens skull. Se till slutet för sist kommer Marsha Bonner och uppträder på ett så storlaget vis att man knappt tror det. Hon ”stands tall” (som de säger i The Wire) och försvarar en individ, för att det är det moraliskt riktiga att göra, trots att just den individen tillhör en grupp som förtryckt och mördat den grupp hon själv tillhör. ”We embrace”, säger Bonner och jag beundrar henne. Så mogna och anständiga är alltså människor.

För övrigt: inför 2014 lovar jag att anstränga mig för att behålla datorfetman, ty den kommer att tjäna mig väl om apokalypsen inträffar. Vi ses nästa år för omgrupperingar. Dansa nu in det nya året, ni är bäst! Gott Nytt År!

Den här skärmdumpen, några år gammal, dök upp nu. Dessa tre planerade jag, planerar ännu, att skriva en essä om. Alla tre var ett slags krigskorrespondenter (efter-krigetkorrespondent i Dagermans fall) alla tre tog livet av sig när de var strax över trettio.

Vi kommer inte undan, det är som vanligt. Tid är en motståndare suprème, det nya året makar in och det firas med gruppbilder av män tagna för hundra år sedan. (Det är sen gammalt.)

Här hade jag tänkt lägga in en strof ur en dikt av Karin Boye men efter att ha ordnat i min bokhylla står den inte att finna. Nå, jag fann i stället Shakespeares Stormen. Prospero frågar sin dotter Miranda: “Vad minns du? Andra mänskor, annat hem? Vad helst det vara må nämn mig den bild, som fäst sig i din själ.”

Det är så fint.

Jag tycker mig alltid vara i början av något, i början av att upptäcka något, som om jag blott inlett ätandet på en pannkaka i storleksordning världen eller står vid foten av ett berg så högt att det försvinner bland molnen. Kanske beror det på min naturliga och medfödda instinkt – som är stark i mig – att förstå hur stort allt är och hur stort man kan ”göra” något genom att upptäcka nivåer, skikt, detaljer och låta alltihop färdas och dra på sig skala, genom ens egna labyrintiska tankar.

Så även om jag avslutat min bok om Camus så känns det som om jag är i början av att undersöka honom. En enda människa och hens texter leder vidare till annat, som om hela världen hänger ihop. Nå, arbetet är tillfälligtvis avslutat och boken Albert Camus: Varken offer eller bödel finns här. ”Ej utkommen” står det men det bör snart ändras för boken existerar nu i det fenomenologerna kallar livsvärlden. Jag har aldrig varit helt nöjd med ett färdigt arbete och kommer inte att börja vara det nu, men jag är nöjd med att vara klar och nöjd med några formuleringar. I några stycken har jag lyckats komma åt något särskilt.

Sedan jag avslutat arbetet öppnar sig långsamt sinnet och andra ämnen jag vill skriva om har börjat tränga sig fram: sanning, ljus, fotografi, Francis Galton och Krimkriget till exempel. Trots att jag studerat dessa ämnen länge så tycker jag mig vara i början, mer i början än när jag började.

Det är mina favoritsoldater Zouavekrigare som stred i Krimkriget, på bilden ovan alltså. Zouavekrigare stred också i första världskriget, på Frankrikes sida och Albert Camus pappa Lucien var en av dem. För övrigt tänkte jag börja blogga igen – jag är ännu bara i början av det här med att blogga.

Nedan ett litet stycke ur min kommande Camusbok som består av 26 essäer, en från varje år Camus förde dagbok, och detta stycke är ur essän från 1951. Den ägnas i huvudsak åt Camus bok Människans revolt.

❖ ❖ ❖ ❖ ❖ ❖

”Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” Svaret på den frågan är att det skulle man inte och revolten gör för jaget vad framkallningsvätskan gör för silverfotot. Du blir dig själv när du revolterar eftersom du då gör giltigt ditt självbestämmande, som är sammankopplat med, eller kanske till och med är, ditt jag. Camus skriver ”Man begär hänsyn till det inom människan, som inte kan återföras på en idé, denna varma del av henne som bara tjänar ett ändamål: att vara”. En revolterande slav säger alltså både nej – nej till att utnyttjas, och ja – ja till sig själv när hon kräver hänsyn till sin person. Och inte bara till sin person. För i revoltens process sker något lika fantastisk som när vin blir till blod men minus magin, revoltören förbinds med samma varma värde inom varje annan människa. Rebellen är i förstone egoistisk, agerar efter egna behov, men det ligger i den sanna revoltens natur att den sträcker sig över alla och blir självuppoffrande. Jaget + revolten = vi, det är vad Camus menar när han parafraserar René Descartes ”Cogito ergo sum”. Camus skriver ”Jag revolterar alltså finns vi till.”

Att avsluta mitt twitterkonto kan ha varit det bästa jag gjort. Ni vet hur de säger att de inte är lönt att ta livet av sig för man får ändå inte höra snacket efteråt. Nå, det är lönt att vara på Twitter i typ fem år, försvinna, och sedan söka på sitt namn. Uppriktigt, jag hade ingen aning om att jag var så uppskattad. Jag trodde ingen skulle märka det. Jag är en perifer person som folk följde för att jag följde tillbaka. Så har jag trott, typ. Tack också för de mejl och fb-meddelanden jag fått. Det känns som att jag nu måste skriva en stor artikel om mina dåliga sidor – för att balansera.

Orsaken till det här blogginlägget är att påpeka att det är fel att skylla på någon för att jag avslutade mitt konto, avgörandet var mitt eget. Ingen ska ha skulden för det och jag hatar tanken på att ha skapat animositet mellan människor. Kanske kommer jag tillbaka. Jag blockar aldrig någon och har sedan en tid varit less på och blivit ledsen av samtalen med anonyma SD-are & antifeminister. Av någon anledning blev jag särskilt sorgsen av hur Aliaa Elmahdy bemöttes och med vilken snålhet den feministiska kampen, denna storslagna och generösa frihetskamp, beskrevs av några på Twitter. Det är givetvis inte synd om mig för att folk har sådana åsikter och uttrycker dem men man kan säga att jag inte rage-quittade utan sad-quittade.

Jag retade mig på delar av det bemötande Qaisar Mahmood fick för sin text, hur några menade att hans åsikter var fel och farliga och att han var en svikare. Så jag svarade en av dessa, på ett raljant och nedlåtande vis, att det finns ett bra ställe för dig, nämligen Nordkorea där finns rätt och fel åsikter. Jag ångrar det nu. Inte för att jag inte menade det men för att det inte var värt det.

Någon som jag följt länge och alltid gillat upprördes av att jag använde Nordkorea lättvindigt, varpå jag förklarade att jag var helt allvarlig, om än raljant, att de som är snara att klassa åsikter som fel eller tycker yttrandefrihet är dålig och bör inskränkas (min hållning är att om yttrandefriheten inte är hel finns den inte alls) är respektlösa inte bara mot Nordkoreas befolkning utan alla som lever och har levat utan denna grundläggande mänskliga rättighet. Det var så jag menade. Men det fanns en tweet som särskilt missuppfattades, formulerad som typ: ”Om du inte gillar yttrandefrihet så tycker jag att du ska fundera över att bosätta dig i ett land utan sådan.” Jag menade, vilket framgår av raden av tweets, ”du” som i ”om ’du’ är den personen som inte tycker yttrandefrihet är bra”. Uppmaningen var ställd till detta allmänna du, inte till mottagaren av denna tweet. Jag trodde det var självklart eftersom vi aldrig någonsin diskuterat yttrandefrihet utan jag försvarade mitt användande av diktaturer som exempel.

Detta blev förstått som att jag ville att människor som sa emot mig skulle deporteras till Nordkorea. Av en slump såg jag subtweetat att jag tyckte att personer med annan hudfärg var mindre värda och att de gott kunde dö. Det var något i själva subtweetandet som gjorde mig ledsen. Jag kan inte be om ursäkt för åsikter jag aldrig haft, men det krossade mitt hjärta att någon ens har trott att jag skulle tänka så. (Nu menar somliga att detta är en slags rasism eftersom jag tycker synd om mig själv när människor sätter ord på sina erfarenheter av rasism. Men läs det hellre som ett banalt påpekande om att en person kan bli ledsen när någon tror att hen menar att människor har olika värde och att man inte bryr sig om huruvida de mördas.)

Och jag fick höra att diverse personer döljer sig bakom ordet ”antirasism” för att få sprida rasism, men jag har aldrig utgett mig för att vara antirasist för det skulle kännas förmätet, jag är säker på att det finns en vithetsnorm och en strukturell rasism och att jag som vit ingår i det. Vad jag däremot menar, vilket jag skrev i flera tweets, är att människor inte bara ska få leva i länder med yttrandefrihet utan att alla ska få leva var de vill och att folk borde evakueras från diktaturer som Nordkorea.

Camus sa att när vad du än säger tolkas emot dig så är det dags att lämna debatten – verka kan man göra ändå. Det är ingens fel. Och nu blir det högstämt och floskelaktigt: var lyckliga och lev för att hedra varje annan medmänniskas frihet. Jag är utilitarist och tror att människans natur är att vara fri och ska leva som fri, då ökar lyckan, lidandet minskar och jag blir glad. Vsg för rant.

Och, tack!